Flera i min omgivning känner lite ångest över att ge i princip uteslutande burkmat till sina barn. Jag hade också mina perioder då jag tyckte att jag borde kunna göra bättre och hade lite dåligt samvete. Fast, när jag väl lagade och mosade själv så totalratades det av Stella – oavsett hur gott jag själv tyckte det var.
En dag så tänkte jag att ”nej, det får vara nog. Mosperioden är helt enkelt inte min grej!”. Så jag lade ner det dåliga samvetet tillsammans med försöken till hemmakok. Och burkarna slukades fortsatt med glädje av Stella.
Sen blev hon runt året, vilket är den ålder då njurarna börjar klara av lite salt. För Stellas del var också en hel del tänder på plats, tuggtekniken var stabil, och mosperioden var över. Då kunde vi börja ge henne lite mer vanlig mat, samma som vi åt.
Tidsmässigt är vi inte tajmade vad gäller maten, så helt samma som oss och samtidigt blir det sällan, men det hon får (dagen efter oftast) gillar hon, och även halvfabrikat som blodpudding och fiskbullar osv går hem. Så himla skönt!
Så numera blandas hemlagat med burkar och halvfärdigt här hemma.
Idag skrev Cecilia Blankens att till och med Tina Nordström ibland ger sina barn burkmat, och hon tycker att de är helt okej. Själv kan jag tänka att visserligen så innehåller de mycket utfyllnad men också en ordentlig blandning med vitaminer och mineraler, så helt okej är de garanterat.
Och seriöst, i det långa loppet så kan det inte spela så stor roll om maten under ett halvår av ett liv till stor del kommer ifrån en burk. Så att säga. Säkert ger man något annat i ställe, och prioriterar annat av sin tid. Lite utifrån intresse. 100% på alla plan, det kan INGEN vara, det är ett som är säkert. Lagar man egen mat så är det bra. Men gör man det inte så är det också bra. Det där mammasamvetet, det är inget annat än av ondo, det är vad jag tycker det.
Ett burkbarn, 8 månader gammal.