När jag var med på inskolningen på dagis så såg man ju hur de andra barnen hade det om dagarna. Man fick snabbt en uppfattning om vilka som hade napp mest hela tiden, smågrät, gnällde och verkade toksakna sina föräldrar, och vilka som bara gled omkring och trivdes. Man uppfattade några riktiga små sköningar som verkligen verkade trygga, och som att de hade roligt.
Jag bara hoppades att de konstant gråtande barnens föräldrar inte visste något om hur jobbigt barnet upplevde dagen. Bättre med ovisshet i det läget. Samtidigt så kände jag att jag egentligen skulle vilja berätta för föräldrarna vars barn verkade trivas så bra just detta.
För helt kan man ju inte veta, liksom. Man får ju bara en ytterst kort rapport från fröknarna.
Fast sen kändes det lite ”översittigt” det också, vem är jag att komma och berätta för någon om hur deras barn har det på dagis, liksom. Även om det är positiva saker.
När sen Stella nu gått själv en månad har jag många gånger tänkt att jag ju inte vet hur hon har det. Givetvis vet jag att hon trivs, fröknarna intygar alltid att det ”verkligen går bra och hon är glad och nöjd”, och likaså vill Stella gå till dagis på morgonen och lämnas utan gråt. Hämtas mitt i leken, vill knappt gå hem. Men ändå.
Sen igår när jag och Stella var och handlade så kom en mamma med en dotter i vagn. Jag kände inte igen dem, men de började prata lite med Stella. Sen tittade mamman på mig och sa ”Stella går på samma dagis som min dotter, hon skolas in nu”. Meningen efter sa hon ”Det där är en riktig liten sköning, hon verkar verkligen gilla dagis”. Jag kunde nog inte dölja hur glad jag blev. ”Man ser ju andra som verkar ha det tufft och gnäller en massa. Men verkligen inte Stella”, fortsatte hon.
Mitt hjärta gjorde frivolter. Vilka underbara ord, och vad glad jag är att hon berättade det för mig. Det gjorde min dag!
Dagis is da shit. (För vissa barn iallafall!)