Jag är (åter igen) helt nykär i min lilla tjej. Småknott på 20 månader, det måste vara det bästa, bästa som finns! Med ord som formligen sprutar ur munnen på henne, med en humor som börjat visa sig rejält och en allmän medvetenhet om hur livet fungerar så gör hon mig så galet lycklig och glad varje dag. Allt är allmänt harmoniskt, och än en gång får jag möjligheten att upptäcka livet ur hennes synvinkel – som är på ett helt nytt sätt jämfört med för bara ett par månader sedan.
Numera känns det liksom som att vi ”hänger” när vi umgås. Med en 1½-åring liksom – helt sjukt. Men det är verkligen så! Man kommunicerar. Har koll på vad hon vill göra och inte. Utan att curla allt för mycket (jag försöker passa mig…) så flyter hela lilla familjelivet på utan några som helst hinder på vägen känns det som, så länge vi anpassar oss hyfsat till lilla donnans vilja och behov. Enkelt! Ljuvligt!
Jag har inte upplevt livet med barn som något särskilt svårt eller jobbigt, och framför allt inte nu. Jobbliv och familjeliv flyter på, egentiden är lagom och kvalitetstiden med familjen är väldigt uppskattad och ”tillräcklig”.
I detta nu är det fullkomligt onödigt att fokusera på små moln som passerat på en i övrigt klarblå himmel. Vår dotter är världens underbaraste, en magisk liten tjej som är helt perfekt, och med det i åtanke kan inte något bli bättre. Jag är så enormt tacksam att jag får vara mamma åt henne, världens finaste, charmigaste, sötaste, underbaraste.
Varje dag, kärlek i massor. Ljuvliga tider.