Är det något som de flesta har starka åsikter kring, så är det kring att ta reda på barnets kön redan under graviditeten. Det är att förstöra en av livets största överraskningar enligt någon, och spännande att veta redan innan tycker någon annan. Och allt där emellan, men åsikterna kring detta är oftare färgade i vitt eller svart snarare än grå.
Det allra vanligaste man hör är att man inte vill kolla ”för det spelar ingen roll”. Det tycker jag är ett riktigt lustigt (och inte särskilt genomtänkt) argument, för det är ju inte någon som direkt kollar för att det spelar roll. Det är nog de allra allra flesta överrens om!
Och just med det ovan i avseende så undrar jag hur då det där med vad barnet är för sort kan vara den största överraskningen med att få barn – som alltså motståndarna ofta hävdar. Om så är fallet så fokuserar man väl ändå otroligt mycket på just vad det har för kön? Lite motsägelsefullt tycker jag. Om jag får ta i lite, och generalisera.
Med Stella så kollade vi vad vi väntade. Och det hade inget med att göra att vi tyckte det spelade någon speciell roll. Inte heller skulle vi köpa en rosa uppsättning kläder (även om det var lite roligt att kunna shoppa mer än könsneutralt i NY där vi var då) eller inreda barnrummet därefter. Vi var inte så galet nyfikna på vad det var så vi inte kunde hålla oss. Snarare tyckte vi att det inte var så viktigt – överraskningen med att få barn var inte främst om det var en tjej eller kille, så vi kunde lika gärna kolla. Allt var så nytt, overkligt och överväldigande så överraskningen låg i ungefär ALLT annat än just det. Hur var det att få en bebis? Hur var livet som förälder? Hur skulle förlossningen bli? Hur skulle bebisen se ut, skulle den vara lik någon? Vilken personlighet skulle vi märka hos bebisen? Hur känns egentligen kärleken till ett barn? Och typ allt annat man kan tänka sig, som har med en bebis och livet med bebis att göra.
Så vi tvekade inte en sekund. Frågade på stora ultraljudet, men fick inget direkt svar då de inte kunde se så tydligt, och frågade igen när vi gick på kontroller i USA där fler ultraljud ingick i standardkontrollen. Där fick vi veta. Och det var underbart.
För när vi fick veta att vi väntade en tjej kunde vi på riktigt knyta an till bebisen i min mage, och förstå just att det faktiskt var en bebis där. Inte att det var ”något” där, utan där låg vår lilla tjej och väntade. Vår dotter. Där och då insåg vi det. Att det faktiskt var ett barn, att vi skulle bli föräldrar.
Visst, det kan man ju fatta ändå om man inte är fullt lika tröga som vi 😉 men det kändes liksom så. Det blev verkligt. Det var otroligt viktigt för oss kändes det som, att kunna prata om en ”hon” istället för ”den”.
Den här gången pratade vi först likadant, det var liksom inget snack om saken – klart vi kollar, det är ju inte könet som är det mest spännande med att få barn. Men sen tänkte vi lite till… och kom på att den här gången har vi faktiskt redan fattat att det är en bebis till på gång. Att det kommer att komma en förlossning som gör fruktansvärt ont och är galet jobbig men samtidigt känns som det häftigaste och största man kan vara med om. Att vi kommer att älska vår bebis villkorslöst. Så… kanske är kön en rolig ”överraskning” att vänta på den här gången? För jag tvivlar inte på att det är rätt häftigt att få upp bebisen och i den situationen få reda på vad det är för något. Kanske en känsla värd att få en gång i livet.
Så med det i åtanke gör vi imorgon stora ultraljudet och försöker hålla oss ifrån att fråga om de ser något avslöjande. Sen har vi testat båda delarna. Och när bebisen kommer, förhoppningsvis i mellandagarna plus minus två veckor, så får vi veta. Och vad det blir spelar ju faktiskt ingen roll. 😉