Att Stella går på ”pyttedans” handlar mycket om att det i Stockholm inte finns någon gymnastik för barn under 3 år. Redan innan dess tror jag barn kan tycka att det är roligt med en liten aktivitet ihop med sina föräldrar, och dans såväl som gymnastik handlar om en aktivitet med kroppen i fokus – lek och rörelse. Något jag vill uppmuntra mina barn till, till 100%.
Något jag däremot inte gillar med dansen är att det redan när barnen är 2-3 år dyker upp små prinsessor med största tyllkjolarna. Det är inte ett ideal jag står för. På dansen är dessutom 90% av barnen tjejer. Varför då? Att springa, hoppa och röra sig till musik tilltalar väl givetvis små pojkar precis lika mycket som små tjejer. Så länge mina barn är just barn så kan de få slippa förutbestämda roller baserat på kön. Så länge de är barn så är de just barn, och ska ges alla möjligheter.
Därför har vi tänkt att det får bli barngymnastik för Stella när hon uppfyller den åldern. Mer fokus på lek och rörelse, mindre på musik. Att ha roligt genom att använda kroppen – något vi båda är uppvuxna med och älskar, idrottare som vi båda är i grunden.
Då jag nu förstått att det är lång kö till 3-årsgymnastiken som här i Stockholm går under namnet ”Bamsegymnastik” så tänkte jag idag ställa Stella i kö, så hon kan få plats – för det kan vara över 1 års väntetid.
De här orden mötte mig på anmälningsformuläret:
Till alla grupper i Breddsektionen (Bamsegympa, Flick-XX eller Uppvisning/Träning) kan alla flickor anmäla sig, oavsett om man har tidigare erfarenhet av gymnastik eller inte. (I vår Bamsegympa kan vi även ta emot pojkar.)
Jag må vara av det känsligare slaget gällande sånt här – eller ska man kanske kalla mig något mer medveten? – men jag läser bara in en sak genom anmälningsformuläret. Välkomna alla flickor! Och okej då, kanske en eller ett par pojkar också. Det KAN vara okej, det KAN ju finnas någon liten pojke som också gillar att göra kullerbyttor och hoppa över bockar.
Jag tycker bara inte att formuleringen på Solflickornas hemsida är okej. Alls. Med all respekt för att äldre grupper fungerar på andra sätt. Men nej, jag tycker att det tyder på en riktigt sorglig genusmedvetenhet – helt enkelt en helt utebliven sådan – och inte på något sätt kan jag bortse ifrån detta.
Vad kan vi hitta för aktivitet åt Stella där hon behandlas som det hon är? Inte en liten flicka. Utan ett barn. Med precis alla, alla möjligheter i världen att forma sin egen verklighet och sitt eget jag.