Idag är det en tung dag. Med händelser som jag brukar bespara bloggen. Idag har en gammal vän till mig gått bort. Inte min närmsta, men någon som satt avtryck i mitt hjärta. En person jag ofta berättar en anekdot om.
Det handlar om att folk ofta personifierar sig med sina jobb. Som att ”jag heter xxx och jobbar med xxx” berättar vilka vi är. Vilket det inte gör, hela den grejen är på något vis så… platt. Har ni någon gång tänkt på det?
På den här festen som ägde rum under studietiden – tiden då jag hade förmånen att få känna fina H – skulle alla presentera sig. De första började väl hyfsat spontant, men efter bara några personer så var det just ”heter xxx och jobbar med/pluggar till xxx” som alla blev att säga. H tyckte att detta var enormt tråkigt, och bara för att provocera eller se om hon fick en reaktion (och om folk alls lyssnade på vad den som presenterade sig sa) sa hon något helt annat. ”Hej! H, prostituerad”, sa hon när hon reste sig upp. Sen satte hon sig ner, turen gick vidare och det tog några sekunder innan folk hajade till och undrade ”vad sjutton hände där, vad SA hon egentligen”.
Nej, ingen trodde att det var hennes yrke. 🙂 Men hon fick den effekt hon ville, alla började fundera på vad sjutton det där med att identifera sig med sitt yrke egentligen var. ”Vill du prata om vad du gör, eller vill du prata om vem du är” som någon sa till mig på en jobbfest en gång. Jag valde det senare och hade en betydligt intressantare och roligare kväll än vad jag haft om vi pratat om jobbet.
Och i sådana situationer klingar alltid H’s ord i mitt minne. Det har helt ärligt verkligen påverkat mig ända sedan dendär händelsen för dryga 10 år sedan.
Idag känner jag sorg för H, och för hennes sambo som låtit oss som inte har nära kontakt med henne längre ändå få följa deras kamp, genom information via hennes facebooksida. En kamp jag ändå är glad att jag kunnat följa, jag är så glad att han orkat dela med sig till oss där. Från den första hemska händelsen i form av en vanlig sjukdom som felhanterades på akuten vilket ledde till hjärnskador och senare till att hon idag somnade in.
Anledningen till att jag idag ändå väljer att skriva om något sånt här på bloggen är att en person (av väldigt, väldigt många) som idag skickade en sista hälsning till H på hennes facebooksida, skrev något så klokt. Något klokt om något meningslöst. Att ta meningslösheten och ändå ge lite mening åt detta.
”… Låt oss välja ut den egenskap vi uppskattade mest hos H och försöka stärka hos oss själva så har vi henne med oss för alltid och ger lite mening …”
Orden manade till eftertanke hos mig, och eftersom den där anekdoten ändå färgat mig så är det såklart det jag ska ta med mig. Våga ifrågasätta, våga vara lite ”provokativ”, våga sprida eftertanke hos min omgivning. På det rättframma, ärliga och härliga sätt som H gjorde det på. Jag önskar att jag vågade det mer, och det ska jag ta med mig.
För tidigt, oändligt sorgligt.
Sov gott, H. ♥