Jag har varit så upptagen med att tänka på att vi snart ska resa iväg, så jag har glömt att vi faktiskt ska resa. Eller hur jag nu ska uttrycka det. Förutom viss obligatorisk resfeber samt fokus på det praktiska så har jag känt så mycket respekt inför hela långresan som sådan så jag knappt kunnat säga att jag längtar. Även om jag såklart gör det. Men ni vet, det är ingen liten grej att dra iväg så långt med två barn. Otryggt liksom.
Men idag hände något. Den där otrygghetskänslan slog över i en helt annan känsla. En insikt i det jag ju vetat hela tiden, anledningen till att vi vågar göra det här. Livet någon annanstans är ju precis som livet hemma, bara någon annanstans. I känslan av att vara någon annanstans, att uppleva något, att slå på alla sinnen och landa i nuet och njuta av upplevelsen. Att resa. Det allra bästa jag vet! Livets krydda.
Otryggheten då, jo den finns ju på ett sätt. Jag känner mig inte orolig, vi kan det här med att resa, vi kan varandra och vi är vana, medvetna och på tårna. Men det är ju det där med barnen, deras trygghet, eventuellt större utsatthet. Det är där skon klämmer. Det som gör att jag känner viss tveksamhet mitt i övertygelsen.
Men det är det som slagit mig idag i ännu större grad. Lika lite som vi lämnar dem utom synhåll hemma kommer vi göra det där. Vi kommer hålla dem ännu hårdare i handen när vi går över gatan, även om det är en mindre väg än de hemma i kvarteret. Precis som vi hemma värnar om trafiksäkerhet så kommer vi göra det där. Vi kommer vara lika överbeskyddande som vi (faktiskt, trot eller ej…) är hemma, och ännu lite till. Fokuserade.
Vi kommer bara vara någon annanstans. Och jag kommer älska det. OM jag kommer älska det. Utmaningarna – det där med flygresor och bärande och trilskande och meckande – ser jag också fram emot. Faktiskt. Lika lite bekväma som vi är hemma (om ni bara visst vår agenda under helgen i detalj 😉 ) är vi det där, och lika mycket växer jag för varje grej jag klarar. Allt klarar vi.
Så, ja, jag längtar. Så enormt mycket. Efter värmen som slår emot en, efter de där annorlunda dofterna, efter de kulturer vi inte är vana vid.
9 dagar. Nedräkning.
Jag och min familj. Yes, we can!
Förresten, varför det slog mig just idag? Nu har Towe med familj landat i Bangkok. Såhär var deras första dag. Same same som hemma men så oerhört different. Och njutningsbart.
Jag blev svårt avis, tills jag insåg att jag ju snart också är där. Mitt i resan. Mitt i upplevelsen.