Vi är i Christchurch. I chock.
Vi fattade inte. Hur kunde vi inte fatta? Naiva?
Visste ni?
Ja, det var en jordbävning för snart ett år sedan. Det visste vi såklart. Som slog hårt mot staden.
Så vad förväntade vi oss?
Jag tror vi såg framför oss en stad som förut. Som i alla guideböcker beskrivs som levande, med många kulturer och en härlig känsla. Och bland det, skadade och rivna byggnader och givetvis på ställen påtaglig sorg. Men mest en stad som vanligt. En ärrad men levande stad.
Vad vi nu än förväntade oss så hade vi väldigt fel.
Christchurch är i detta nu en död stad. Den finns inte. Det råder undantagskänsla. Det finns ingen stadskärna. Genom det som förut var det går ett av stängsel avskärmat stråk där man tillåts gå – på egen risk. Inte för att se en stad, utan för att se resterna av det som var en stad. Övergivna gator och hus, innehållandes övergivna restauranger och butiker. Övergivna kontor och hem. Och eftersom det inte pågår något liv där är det helt tyst. Helt. För alla människor som går på lilla gångvägen är enormt tagna. Man betraktar ju en tragedi, är mitt i den. Man pratar inte där, man gör allt för att försöka svälja bort klumpen i halsen. Vilket inte går.
De av er som varit vid Ground Zero kan föreställa er känslan. Som där, men i en hel stadskärna. Ofattbart. Christchurch jordbävning slog hårt.
Jag skäms över mitt tidigare inlägg och vår tanke om ”lite cityliv”. Naivt, ovetandes.
Våra guideböcker verkar vara äldre (även nya gratisböcker vi lever efter här såväl som info på nätet), och hur kommer det sig att damen på turistbyrån sa att campingen och motellet jag frågade efter var borta med jordbävningen men inte nämnde ”liksom resten av citykärnan”, tro? För självklart för de som kan jordbävningsområden kanske?
Lyckliga oss som inte vet.
Många av husen i den här staden är farliga, och man får givetvis inte gå in i dem. Eller ens nära.
Man kommer inte reparera dem, för försäkringsfrågan om något senare händer är för oklar. Istället ska de rivas och nya hus på max fem våningar byggas. Det kan ta 10-20 år.
Det sista berättade en lokalbo för H här på campingen, han bor här med sin familj medan deras hus byggs upp på nytt.
Snart ett år sedan.
I de delar av innersta stan man kunde gå i fanns lite affärer och sånt. Allt i baracker. Enormt konstig känsla.
På vägen ut till campingen igen såg vi förödelsen lite bättre. Även i utkanterna var ju var fjärde hus avspärrat. Vi såg inte riktigt det på vägen in, för då hade vi inte de glasögonen på.
Så,
Jag vet inte om ni förstått det innan, till skillnad mot oss. Men nu vet ni.
Alla tummar för att staden återfår sin ursprungliga känsla. Och framför allt att man slipper värre efterskalv, något som fortfarande kommer titt som tätt.
Och nej, vi har såklart inte alls någon lust att stanna. Vad ska vi göra här?
Det känns inte bra. Vi åker nog en bit direkt imorgon.
Kort del av gångvägen. Människorna längst bort i bild är också inom samma stängsel (ca 3 m brett), och tittar på stadens fd nav, cathedral square.
Cathedral square, döpt efter stadens stolthet – vackra katedralen. I spillror.
Mot varje väg man tittade in var det övergivna gator, med mer eller mindre pågående arbete.
Temporär stad, allt i baracker, mot bakgrund av tomma, avspärrade hus. Kanske 2 kvarter av försök till stadsliv.
Köpa glass? Kaffe? Från vagnar, i sånt fall.