Jag orkar nästan inte ge mig in i denna debatt, för det är knappt en debatt utan en massa dåligt underbyggda uttalanden som i många fall grundar sig på missuppfattningar. Och jag blir så trött.
Okej, ordet hen.
Det införs nu som ett ord som kan beskriva kön i det fall man inte behöver använda hon eller hon. I de fall det ej är könsbestämt. Sedan att det finns en förskola som använder den benämningen på alla barn för att ta bort fokus på könet, det är en annan sak. Samma lika men annorlunda. Okej?
Antalet människor som vill göra människor – och då barn i synnerhet – könslösa, är extremt få. Och så ropar man om att det är heeelt galet osv. Men orka. Hen är ett ord som används när det är fel att säga ”hon” eller ”han”, att jämföra med ordet ”man” som ofta används för att prata i icke-person-form.
Nästa grej är att tala om att små flickor inte får leka med tjejsaker, som ”motståndarna” till genusmedvetenhet ofta pratar om. Inte får leka med dockor, inte får ha rosa och klänning, osv. Nej, genuspedagogik handlar inte om att begränsa varken tjejer eller killar. Tvärtom så handlar det om att erbjuda mer. Och sedan, varken ha förväntningar på eller bedöma resultat kring vad de leker med utifrån deras kön. Låta det vara sekundärt. Maja kanske gillar dockor för att hon gör det, inte för att hon är en tjej. Precis som Marcus. Och det är okej. Det är bra. Vi undviker att tolka ett barn utifrån deras könstillhörighet. Det är inte svårare än så. Vilken befrielse, va? Inte erbjuda två alternativ, erbjuda tusen.
Så vad är risken med att i allt för hög utsträckning poängtera för en tjej hur söt hon är, hur gulliga kläder hon har, hur fin hon är? Att påverka henne i riktning mot en ”riktig liten prinsessa”. Jo, risken är att det den lilla tjejen känner att hon får mest uppskattning för är hennes utseende. Hon får uppmärksamhet när hon tar på den där prinsessklänningen, hon kallas fin, det vill hon göra igen. Till slut hamnar hon i en spiral där utseende och gullighet är det viktigaste. Så vad händer sedan då, när lilla söta tjejen blir 14, kroppen förändras, hyn blir orenare och håret stripigare, och ja – den där barnsliga sötheten kanske inte är fullt lika påtalig längre? På vad baserar sig då hennes självkänsla? Eller rättare sagt, vad händer med självkänslan som hon byggt upp baserat på sitt yttre?
Det är inte så svårt att räkna ut. Den sjunker, givetvis. Osäkerhet och dålig självkänsla kryper sig på och funderingar kring egenvärdet ökar. Anorexia? Skära sig själv? Extremer, men inte ovanligt. Allt annat än ovanligt.
Jag säger inte att det är så för alla små söta tjejer vars största beröm kommer baserat på vad de har på sig och hur de ser ut, men jag hävdar att vi har ett problem som inte går att blunda för.
Däremot tror jag att om vi stärker barns självförtroende gällande saker de tycker att är roliga, visar sig vara duktiga på, har intresse för – och det oberoende av vilket kön de har – då fostrar vi betydligt starkare och tryggare individer. Flickor och pojkar. Med stolta könstillhörigheter men som inte behöver bedömas utifrån förväntningar baserat på just det. Som bedöms utifrån sitt eget jag, bortanför könsroller.
Så var inte rädda för ordet hen. Men våga tänka efter. Våga vara medveten, göra medvetna val. För de allra flesta är det helt naturligt att ge sina barn alla möjligheter och valfrihet, att berömma dem och uppmuntra dem på många plan, att fostra dem till starka och trygga individer med stark självkänsla. Vi behöver inte underskatta andra. Men som sagt, våga tänka efter. Det kan ge ganska mycket.
Många i min omgivning kan tycka att jag är lite ”för mycket” i de här frågorna, men jag försöker inte pracka på någon mina åsikter. Jag försöker bara skydda mina barn, låta dem vara just barn och inte tvingas på beteender bara baserat på deras kön. Jag försöker tänka efter. Jag gör det bästa jag kan i att vara medveten. Och det, det står jag för. Det argumenterar jag för vilken dag som helst, när som helst. Kan jag se mina barn och förstärka dem utifrån deras egna förutsättningar och övertygelser, då har jag lyckats.
En person som verkligen slår huvudet på spiken gällande genuspedagogik är Hanna Friden. Så alla som vill debattera detta, med mig eller någon annan, kan väl läsa detta först? Det blir så mycket lättare då, när man har viss grundläggande information med sig.