Kan ni fatta!? Första passet på mer än tre veckor! (förutom ett litet på längdskidor då ja)
Som jag längtat. Obeskrivlig lycka.
Men – nej, jag är inte pigg i kroppen. Och premiären blev kanske inte helt rätt. Jag följde med en kompis på zumba, för det kändes ändå ”lite lagom”. Problemet är bara att zumba faktiskt kräver ganska mycket energi. För att det ska ge något, bli bra – och kul. Så njae. Dels är jag lite rädd att ta ut mig – för jag blev väldigt sjuk igen sist och har varit sjuk länge. Det känns fortfarande lurt i kroppen. Jag brukar prata mycket om tankens kraft och även vara lite – låt oss säga …ignorant mot mina egna ”kanske sjuk”-tankar, och tycka att folk kan ojja sig lite väl mycket. Den här gången är jag själv där å ena sidan – jag vågar inte. Känner jag mig inte lite dålig fortfarande? Å andra sidan vill jag lyssna på kroppen, för anledningen att jag blivit såhär pass dålig under så lång tid är förmodligen just för att jag inte gjort det. Svårt. Riktig träning känns på ett sätt långt borta, samtidigt som jag efter zumba-passet kände för att gå ut och lyfta riktigt tunga vikter för att bara få känslan av riktig träning. Men egentligen känns det som att kroppen glömt hur den gör när den lyfter eller springer, och det känns som att en infektion fortfarande snurrar runt i mig.
Jag tror inte att jag vilat från träning såhär länge någon enda gång i hela mitt liv. Förstår ni hur sjukt det är?!
Zumbastarten blev kanske inte helt rätt, men jag rörde på mig – och för det är jag enormt glad. Jag hade tänkt köra hemmapass idag men tror att jag gör klokt i att vänta en dag. Förmodligen blir jag hemma och vabbar med Stella imorgon (jepp, hon är hemma igen – öronont och lätt feber, runt 38-an, orkar inte ens prata om det) så då kan jag köra imorgon på dagen. Så får det bli.
Jag var lite gladare efter passet än innan, naturligt så. Men usch. Känslan av att inte vara på topp – och inte bara det, utan också känslan av att kroppen glömt hur man gör, tappat styrka, kondition och energi – den suger.