Det var ju verkligen en gullig film, den i rubriken. Och ännu gulligare var mina barn, och liksom hela grejen med att gå med dem båda på en längre bio (75 minuter) och tänka att de blivit så stora ändå, och sköter sig så fint. Fika före och utflykten blev bra många timmar idag på eftermiddagen och jag behövde inte säga till ordentligt en enda gång. De bara hängde på, umgicks och njöt och var allmänt härliga.
De är härliga, de där stunderna då man känner sig på andra sidan. Andra sidan av de allra mest intensiva åren, dvs.
Båda tyckte att filmen var toppenbra. Stella, som är just fyllda 5, brukar gilla lite ordentligare filmer numera men man ska inte luras att tro att de är äldre än vad de är. De gillar sånt här också. Lätt att ta till sig och en gullig story med lite pedagogiska lärdomar i. Sen har han, tack och lov, förnyat sig, den där Alfons pappa. Ingen pipa längre och så satt han lutad över en smartphone och var oengagerad i sina svar istället för en tidning. Haha! Fast han är väl fortfarande 36 ändå, trots sin aningen gubbiga framtoning?! 🙂
Boende i lägenhet och häng i parken, lätt att känna igen sig i den och det känns modernt på nåt sätt, och inte såg jag samma hemska könsstereotypa beteenden som i böckerna heller (har enormt svårt för Alfons och Milla m fl). Sen kan man diskutera nödvändigheten i att barnen kallar varandra ”tönt” (som övergripande skällsord snarare än just med den innebörd vi förknippar tönt med), men jag antar att det är lite verklighet över den och hellre då kunna diskutera att det är fel och så med sitt barn än att bara sticka huvudet i sanden gällande sånt.
Nej, ni föräldrar kommer inte tycka att det är särskilt roliga 75 minuter till skillnad från om man hänger med på en Disney-film med dolda vuxenskämt och häftig animering, men för barnens skull ska ni absolut gå och se Hokus Pokus Alfons Åberg.