Det där barnet. Han som i spädbarnsålder kunde somna medan man låg och pratade med honom, öga mot öga. Han. Han som kan somna överallt, hela tiden, bara han är lite trött. Minsta lilla sömning, i princip.
Det är en utmaning att hålla honom vaken mellan 16.30-18.00. Tills han fått i sig mat osv osv. Ikväll hade Stella två kompisar hemma så jag hade lite press på mig med maten. Det är lugnt, signalerade Max. ”Jag vill leka själv på mitt rum när du lagar mat”, sa han.
Han luras. Jag borde veta vid det här laget.
Det där med tre 5-åringar hemma hade ju sin poäng dock. Jag fick snabb hjälp.
Och så vaknade han motvilligt och kom till köksbordet och lassade in nära nog tvåsiffrigt antal köttbullar liksom övriga i sällskapet.
Fina vardag. Härliga barn.