I Stockholm finns ett par förskolor som fått mycket uppmärksamhet i media. Hen-dagis, kallas de. Bakgrunden är, förstås, att de jobbar och verkar väldigt genuspedagogiskt.
”Usch och fy för hen-dagis där barnen görs könlösa!” ropar folk i kör och är enormt rädda för att någon ska kalla sitt barn för ett barn ibland, eller hen, istället för sin lilla pojke eller flicka. Eller, förlåt, sin lilla prins eller prinsessa. Ta fel på kön, eller ta bort deras kön i någon diskussion, HERREGUD! Rädda barnen!
Snark. Dels för att jag blir så trött, dels för att det är så trött allmänt med åsikter och reaktioner utan kunskap. Utan vilja att ta till sig fakta. Ifrågasätta, kritisera, fundera.
Så där tänker vi och argumenterar och stångas, jag och framför allt de där lite mer tydliga feministerna som alltid orkar stå upp. Förklarar, om och om igen. Det hjälper inte. Riktiga argument gör gemene man ännu mer upprörda, och det är så syyyyyynd om barnen.
Snark.
Häromveckan träffade jag en förälder vars barn fått plats och börjat på en av dessa förskolor, och som inte kände till förskolan eller dess omtalade ”rykte” innan. Hen förstod det först ett tag efter att barnet börjat, och fick då en del reaktioner. Mest positiva, men också en del frågande uppfattade jag det som.
Den här föräldern var så skön, för det var inte de vanliga argumenten (vilket förstås inte behövs till mig ändå), utan bara typ ”vad är så konstigt med det?”. Och totalt enkla konstateranden som att ”de klumpar ju bara inte ihop barnen genom tjejerna och killarna, utan säger kompisar istället – som Kom nu kompisar”. ”Det stör mig inte det minsta att de sällan säger Hon eller Han utan använder mitt och övriga barns namn istället”. ”De blir ju bara behandlade som de små barn, de individer de är”. ”Jag förstår inte problemet? Det funkar ju bra, vad är det som är så stor grej?”
Mer än så verkade det inte vara. Inga samhällsstrukturer, inga analyser av vad det ena eller det andra kan påverka i för riktning på sikt utan bara en total självklarhet. På ett sätt samma typ av argumentationsnivå som de där ”buhubuhu HEN och läääääskigt!”, fast tvärtom. Så enkelt, så självklart.
Så rätt.
Det är kanske så vi ska jobba lite mer, vi genusmedvetna föräldrar. Vi kanske ska låta lite naiva (vilket jag inte menar att den här föräldern gjorde, men ni fattar) och bara besvara saker som att vi inte förstår alls vilka värderingar som ligger i det ena eller det andra. Bara lite ”jamen vaddå, vad är problemet med det?”.
Sköna tanke.
”Varför jag använder hen? Jag vet inte, det känns bara så smidigt? Förut sa jag alltid ”hon eller han eller det eller vad ska man säga haha” och nu kan jag säga hen. Är det konstigt?”.
”Varför jag inte är så förtjust i prinsessklänningar? Näe jag tycker bara att det är så himla fult. Jag skulle själv aldrig ta mig en sån där obekväm klänning och nej, jag kan inte säga att den är fin för jag tycker verkligen inte det”.