På startlinjen till Tjejvasan 2013.
Förra året åkte jag Tjejvasan efter att inte ha stått på ett par skidor sedan jag var barn. Jag var så jäkla glad och stolt efter min målgång och än idag känner jag nästan tårar i ögonvrån bara av att läsa min rapport från loppet.
Det allra bästa jag fick med mig var dock att jag upptäckte en ny träningsform. På riktigt så älskade jag skidåkningen (nästan alltid under mina 9 träningsmil) och var direkt helt säker på att åka loppet igen. Inom 3 år definitivt, då min tid på 2,45 räcker till att seeda in mig i tidigt startled och så länge hänger den registrerade tiden med.
Sen är antalet gånger jag i år tackat mig själv för att jag inte anmälde mig till årets lopp oräkneliga. Oj vad skönt! liksom. Det jag tänkte på förhand var att vi pga på långresa runt jul skulle tappa naturlig träningstid och väl hemma igen aldrig vilja välja bort utförsåkning för att istället åka längd. Rätt resonerat, med facit i hand.
Årets varma och snöfattiga vinter har förstås inte fått valet att kännas mindre rätt. Skönt och tack-och-lov!, som sagt.
Men igår ramlade rapporterna in och jag följde med spänning de vänner och bekanta som åkte och vid deras målgång och race-rapporter hände något i mig. Jag blev tårögd av deras fina prestationer och mitt sug vaknade. Jag vill känna det där igen, och jag vill ha upplevelsen igen.
Spetsad med lite rutin som helt klart kommer vara viktig (jag gjorde flera riktiga blunders förra året som att hamna sist i startfältet och att inte ha någon valla med mig trots klisterföre…).
Det jag vill ha nästa år är dock en rejälare upplevelse runtomkring, inte åka upp på morgonen (från Borlänge) och hem igen på kvällen. Kanske ha familjen med mig och fortsätta med fjällsemester?
Jag får jobba på det. För jag vill stå där, på startlinjen. Och komma i mål och må som nedan. Trött, gråtig och galet stolt och nöjd.
