Jag måste ju dokumentera detta, min allra första Tjejvasa. Som är min första, men garanterat inte min sista. Jag fick mersmak!
Jag och mina 4 vänner gick upp i ottan, runt 6, och lämnade Borlänge en timme senare. Parkera Mora, in i buss, anlända Oxberg 9.30. Dvs, med god marginal inför min start kl 10.30. Mina kompisar startade en halvtimme senare. I Tjejvasan startar man enligt den tidpunkt när man anmäler sig, förutom i de tre första startleden dit man seedar in sig via tidigare vasaloppsstarter eller andra seedningslopp. Ett tag hade jag planer på att göra det, men när jag fick veta att jag hade startled 8 av 17 tänkte jag att det ändå skulle vara okej. Och det var det säkert – för de med rutin. Jag och mina kompisar däremot hade inte sådan. Vi myste runt lite och jag gick in i fållan en kvart före start. Failure. Det innebar att jag hamnade absolut längst bak. Att starta längst bak i ett startled är uselt i alla evenemang, det vet jag av erfarenhet från Tjejmilen mm – men i Tjejvasan är det svårare att göra något åt med tanke på alla skidor…. Att man hade kunnat gå ut på vänsterkanten missade jag också helt tills det redan var försent och jag stod inmejslad mellan sista startande i mitt led. Synd. För, jag är snabbare än majoriteten i startled 8. Vet jag nu. Första 6-8 kilometrarna gick jag skidor. I enorma köer. Det var inte alls kul faktiskt. Sen hade jag noll fäste – en känsla jag delade med alla andra. Alla hade vallat för knepiga nollgrader och när det blev ännu varmare blev det kajko. Tungt! Folk stannade och vallade redan efter någon kilometer.
Jag fräste på i alldeles för tråkigt, långsamt tempo första 11 kilometrarna fram till Hökberg. Där bestämde jag mig för att ett uppehåll för att fixa skidorna skulle var värt tidsåtgången. Till vallabodarna var det låååånga köer men en ytterst snäll åkare delade med sig av sin snälla man som stod med en klisterburk och åtgärdade hennes skidor, och efter dryga fem minuter hade även jag ett lager klister på. Tack åkare 7108 med supporter! Snällt!
När jag gav mig iväg kände jag direkt att jag hade fäste till skillnad från tidigare och då kunde jag åka på. Jag småsprang upp för backar, kunde diagonala lite (också en omöjlighet innan) och på stakningen gled jag lika bra som tidigare. Det kändes som att jag stod på så bra jag bara kunde utifrån mina teknik-förutsättningar (som ju inte är så massiva med tanke på att jag för typ 12 mil sedan inte hade åkt skidor på 25 år) och dessutom lättade det i spåret så jag kunde rulla förbi alla tjejer i vänsterspåret. Härligt!
Fast det där med rätt spår och omkörning var inte så enkelt. Folk ramlade mest överallt och hela tiden, det flaxades järnet med stavar och att hålla höger vid långsammare åkning var inte direkt något som det hade lyssnats engagerat på. Galet irriterande. För ärligt talat, om man behöver ploga när det lutar nedåt minsta lilla – då kan man väl för sjutton hålla sig ifrån vänsterspåret iallafall så de som har lite bättre mod/balans kan få njuta av utförslöporna? Olyckorna var många och jag undkom flera gånger med nöd och näppe. Eller främst tack vare att jag kan åka slalom och därmed har hyfsad balans på skidorna trots att jag är nybörjare…
Det känns på ett sätt som att de sista 19 kilometrarna efter Hökberg bara passerade förbi i en efter en, och ”snart” (nåväl) närmade sig upploppet. Utan att jag blivit dyngtrött – om än såklart trött i kroppen och så.
Jag körde i mål på 2,45 och det är jag enormt nöjd över, inte minst efter förutsättningarna jag berättar om ovan. Fatta att jag gjort det, framför allt. Jag som hatat skidor! Som inte åkt sedan jag var barn! Jag tycker själv att den största bedriften är att jag bestämde mig. Köpte grejer, tränade – både skidor och anpassad styrketräning – och stod på startlinjen. Det är vilja. När jag gick i mål var jag så glad så jag grät. Så stolt. Fasen vad jag kan! Vad man kan när man bestämmer sig!
Kommer jag åka fler gånger? Utan tvekan. Kanske inte de år då vi långsemestrar (vilket är ca varannat år), men de andra åren. Dessutom är gränsen för att komma in i seedningsled 3 att ha åkt tjejvasan under 2,48 så det innebär att jag kommer ha ett helt annat utgångsläge nästa gång jag åker. Och, dessutom kan jag eliminera alla de där nybörjarmissarna….
Vem är på nästa gång? 2015?
Före.
Taggade!
Obligatoriska startfotona.
Så enormt glad. Så jag grät. Det syns inte men jag fick samla mig i tio minuter innan jag lyckades ringa hem. Bedriften i att genomföra det. I att starta.
Det sekundära. Det inte extra-ordinära. Men ändå. Lyckan.
Vad min kompis lyckades med? Att bestämma sig för att åka i sina gamla pjäxor, då hon bara åkt en mil i sina nya och var orolig för skoskav. In i fålla, fem minuter till start, på med skidorna…. Eller nej. Då visade det sig att hennes gamla pjäxor – av samma märke som de nya – inte passade hennes nya skidor. Ajajaj! Snacka panik – och framför allt uppgivenhet och besvikelse. Kanske liiiite irritation på sig själv också. Helt otypistk för henne är inte en sån grej.
En annan sak som inte heller är ovanlig för henne är att konstiga, roliga och fantastiska grejer händer bara sådär. Som att någon ser att hon har problem. Att denne någon visar sig vara kollega till en annan av tjejerna. Att denna någon dessutom har en kusin som jobbar som funktionär på just denna plats. Att funktionären rings, letar som en galning efter en lösning och lyckas hitta ett par pjäxor i storlek 44. Konstatera omöjligheten i det. Leta lite till, få tag i ett par i storlek 42 – typ 3 storlekar för stora. Engagera ett helt gäng i att få på henne pjäxorna och snöra åt tillräckligt. Så att Jennie ändå kom iväg strax efter de andra, mitt emellan två startled, i kånade 42-or.
Att se de där hjälpsamma människorna dyka upp i Hökberg med erbjudande om extra sockor att ha i pjäxorna. Neka, glad och nöjd för att skidorna ändå funkar och skida i mål på sin första Tjejvasa på 2,46. Ja, bara Jennie. Helt galen historia, undrar om hon åkte och köpte någon lott sedan förresten?