Vet ni inte vad jag syftar på? Boendet förstås! Bor ni där ni vill? Varför? Varför inte? Lägenhet vs hus, innerstad vs. förort, renovering och skolor och öppna dörren och släppa ut baaaaarnen och visst måste man väl bo i villa i en förort för barnens skull?
Aaaaarggh! Jag är så sjukt trött på den här diskussionen. Myntet har ungefär 782 sidor och inget, jag upprepar INGET, är facit. Det finns dysfunktionella familjer i vackra hus, små men ack så farliga vägar i villakvarteren, lägenhetsmänniskor som längtar efter frihet och familjer som är harmoniska och lyckliga medan de trängs i en tvåa med en hel familj sovandes i samma säng. Föräldrar som går in i väggen inte utav jobbpress utan renoveringsjobbet på väg mot det man tror är den inramning man behöver. Barn som inte vet annat än att leka på innergårdar och älskar det, barn som brinner för sina trädgårdar, sådana som helst inte vill vara ute alls och barn som mår bra bara föräldrarna mår bra. Skolnjutning i baracker, roliga raster på stora skolgårdar och mobbing även i den finaste av skolmiljöer.
Och så tittade jag idag på ett hus igen. Det var länge sedan sist. Ångest kryper på med en gång, usch usch usch! Inte husångest för kanske börjar vi närma oss det, och inte ångest för att komma hem till en lägenhet igen för väl hemma sjunker axlarna ner ett par decimeter och jag är så jäkla tacksam över vår härliga lägenhet, vårt enkla och underhållningsfria boende som ger oss oceaner av tid till att lajja runt och vara med barnen och gärna också vänner där vi helst vill spontant en viss dag – på ett badhus, i en lekpark, på områdets torg med alla andra föriskompisar, i skogen, på en 4H-gård, i stan. Långt ifrån allt vad tomtfixande och bygghandlar heter. Men också långt från de riktigt öppna ytorna, en härlig tomt och en altan i solen. Ni vet. Inte pest eller kolera direkt. Finns det en motsats? Härlighet eller ljuvlighet kanske?
Lite konstiga är vi också, för i samma stund som vi tycker det bästa med vårt nuvarande boende är enkelheten och närheten till allt, lika mycket vill vi ha stoooort om vi väl köper hus. Ni vet typ 250 kvadrat och en maffig 30-talsvilla eller nåt. Eller kanske helst något nytt men de ligger ju antingen längre ut (går bort helt) eller är små på en massa våningar.
Jaja. Huset var fantastiskt, antalet personer galet många och miljonerna trillar på. Jag vill trolla bort varenda familj som väl lär ha älskat det där huset idag, men det funkar ju tyvärr inte så. Och åh, Liljeholmskajen, I love you och varje morgon jag får njuta av ditt sällskap. Och varje dag och kväll också förresten.
En liten snapshot från imorse. Det här.
Låt oss prata om något roligare. Boende, så sjukt ointressant egentligen. Det är inte så livets lycka byggs. Så livet då? Jotack, bara bra. Henke gör sig redo att testa pisterna (och offpisterna?) i Val D’isere imorgon och jag jobbar på i ett hiskeligt tempo och försöker hinna med inte bara på jobbet utan även alla roligheter som erbjuds. Sånt är fina tider ändå, kan jag tycka.