Idag har Stockholm Marathon gått av stapeln, och prestationerna är många. Det är en sån bedrift att genomföra en mara! Eller ja, vilket lopp som helst faktiskt som ligger utanför ens bekvämlighetszon, och för de flesta – som för mig till exempel – går den gränsen vid betydligt kortare sträckor än så.
Idag har jag också läst om några som haft enormt jobbiga upplevelser, som lyckats pricka in en dag då saker bara inte stämmer. Då det från början känns tungt och varje steg blir en kamp. Jag gråter en skvätt av att läsa om Lovisas lopp och då främst för att det är en sån jäkla prestation ändå, och den där handen i ryggen som systern Agnes höll i flera mil (!) – snacka om syskonkärlek! När prestation och känsla kommer samtidigt gråter jag. Så är det. Vare sig någon svårt illamående sliter sig genom en mara med hjälp av sin kärlek, eller genomför sitt allra första 5-kilometerslopp.
Min kompis E pratade om ett liknande lopp på Göteborgsvarvet för några veckor sedan och därifrån känner jag igen mig. Det är nu drygt två år sedan jag för första gången sprang en halvmara. Jag har sedan aldrig gjort det igen.
Anledningen är enkel men helt kass. Jag hade en sjukt dålig dag och var så besviken på mig själv så jag aldrig mer vill göra om det där slitet. Slitet jag inte fick något för. Jag var helt säker på att klara 2,00-gränsen – det hade jag i kroppen hade träning på träning visat, men för att vara snäll mot mig själv hade jag 2,06 (dvs under snitt-tempot 6,00/km) som en högsta gräns. Den visste jag ju att jag skulle klara oavsett vad, för det hade mina långpass visat mig.
Jag kom i mål på 2,08 efter 21 kilometer av slit. Varje steg var tungt, jag hade bara sprungit kanske 7-8 kilometer när jag fick rejäl håll och allt var fel. Som jag slet!
När jag kom i mål grät jag. Jag grät för att jag var så otroligt stolt att jag ändå gjort det, och jag var så glad att jag äntligen var i mål efter över två timmars kamp. Men allra mest grät jag nog för att jag inte var stolt egentligen. Inte alls. Även om jag direkt efter trodde det – fast vid eftertanken och racerapporten var jag mer ärlig mot mig själv. Än idag är jag inte nöjd över min prestation, det finns inte något i mig som tänker på den där halvmaran med stolthet och som sagt så tänker jag fortfarande två år senare att jag aldrig vill uppleva det igen.
Det är ju sjukt egentligen att jag aldrig skulle vara så hård mot någon annan, för jag vet ju att prestationen när man jobbat i uppförsbacke är ännu högre än när man haft en dag med flyt. Man ska känna stolthet över sig själv, vara otroligt nöjd över prestationen och ge sig själv en klapp på axeln.
Förresten var Max bara 1 år och 5 månader – och jag är ingen riktig löpare. Så hur tänker jag egentligen?
Jag kommer nog någon gång göra om det, för någonstans tror jag att jag behöver revanschen. Eller inte. För allra mest behöver jag nog bara vara lite snällare mot mig själv, så ska jag göra om det ska jag inte göra det för behovet av revansch utan viljan att få upplevelsen. Och för att det ju faktiskt är en fantastisk känsla efteråt – och man ju är en vinnare varje gång.