Det händer alldeles för sällan, att jag går på fotvård. För som jag behöver det. De där fötterna som fostrats i för små fotbollsskor och sedan fått hänga med under många år med tuffa förhållanden. Satts på prov. Eftersom de inte tas omhand tillräckligt väl svarar de med blånaglar och hårda hälar. Jag tycker ändå jag är relativt duktig att ta mig tid för filande och krämande men tydligen inte tillräckligt i relation till hur mycket jag pressar dem.
Så när jag väl går iväg på fotvård så får jag inte samma reaktion som hos tandläkaren eller hudvårdsterapeuten där de ofta berömmer mig för väl omhändertagande av inspekterade kroppsdelar, utan istället tittar de argt på mig. Säger att man absolut inte får ta bort blånaglar helt (va?!? vad ska man då göra?!) och att man ska fila torra fötter ett par gånger i veckan (så ofta?!?).
Så nu har jag gjort det. Gett dem lite extra kärlek till en kostnad av 11 kronor i minuten i 50 minuter. Anledningen till att jag inte gör det oftare…
För ack vad nice det är att lämna det där stället med pånyttfödda sulor.
Utsmyckningen till sommarfötter fixade jag dock själv. För första gången satte jag gellack/shellac på dem, för annars håller färgen ändå inte särskilt länge. Jag har hört att gellack på tånaglarna ska sitta ännu längre än de två veckor de håller sig snygga på händerna, och det gör mig lite skeptisk samtidigt – kan det vara helt bra? Och får man av det sen när man vill? Well. Nu får färgen iallafall gärna sitta hela semestern. Och förutom det önskar jag mig lite trevligare inramning för fotbilderna än framför TVn (Drop Dead Diva, min vara-hemma-själv-serie), men det ska ju vara snart på ingående.
Hörrni, läskigt förresten med alla biverkningar av Depends gellack som nu gjort att det dragits in. Det säger ju inte lite, liksom?! Jag är ju supernöjd och har inte haft några som helst problem (dock använder jag OPIs men samesame – eller?). Så jag kommer fortsätta använda men kanske lite mindre ofta.