När vi köpte hus. Och var i tre länder.

Det har gått närmare sju månader sedan vi bestämde oss att köpa det hus vi nu bott drygt två månader i. Och med det är det lika länge sedan jag var i Indien och Henke i Chicago, New York och Val d´Isere. För det var rätt speciellt när vi köpte det där huset. Vårt drömhus.

Vi hade inte direkt letat efter hus, vi var inställda på att bo kvar i lägenhet och det kändes som ett aktivt val. Fast skolsituationen störde oss rejält och för många vänner kändes det mest som en tidsfråga innan de skulle flytta. Så hemnet besöktes varje vecka och vi höll span, men antal visningar det senaste året var typ två. Det är ungefär obefintligt för riktiga husletare.

Men så satt jag där en kväll och surfade, för jag var själv hemma. Henke var i Chicago på jobb. Då fick jag syn på det på Hemnet och det var ingen tveksamhet. Där var det! DET. Tveksamheten var obefintlig och jag messade Henke på facebook (det var mest så vi kommunicerade) och sa just så. ”Nu har vårt hus kommit ut”. När jag sedan vaknade på morgonen hade Henke (nu i New York) svarat. ”Ja. Där är det”. Ungefär.

IMG_5634.PNG
Utsikt från ett mötesrum – ett snorkallt New York.

Henke kom hem. Vi kollade bilder, gjorde budget och funderade. Sen åkte Henke igen, den här gången till Val D´Isere. Jag fixade barnvakt och gick själv på visning. Och jo – det var ännu bättre än på bilderna och medan han stod i pisten förklarade jag telefonledes känslan efter att ha sett huset för första gången. Min övertygelse.

IMG_5633.PNG

Sen åkte jag till Indien och Chennai innan han ens hunnit hem. Han gick själv (med en kompis) på egen, extrainsatt, visning. Eftersom detta blev några dagar efter de riktiga visningarna så satte budgivningen igång direkt. Jag satt i workshops hela dagarna i Chennai och försökte hänga med hyfsat i den stora investering vi satsade på hemma. Det var bud-dramatik i flera dagar som eskalerade samtidigt som jag satt på flygplatsen i Chennai för att åka hem. Vi förlorade på mållinjen.

IMG_5641.PNG

IMG_5643.PNG

Min natt på flyget var jag rätt sänkt för att vi förlorat vårt drömhus. Jag vaknade och landade en fredagslunch och vi bestämde oss för att göra ett försök till med ett lite stretchat bud. Fick motbud, och i taxin hem hade vi åter förlorat på riktigt. Strax därpå, under en powerwalk runt Årstaviken, ringde Henke – de vi budat de sista emot hade dragit tillbaka bud pga oklarhet med skolplats åt ett äldre barn och vi fick huset flera nivåer under det bud vi lagt. Det kändes som en vinst – förstås – och en timme senare sågs vi hos mäklaren för att skriva kontrakt. Det var första gången vi sågs på två veckor, och där satt vi snart som husägare. Första gången vi såg huset ihop var några dagar senare när vi hade besiktningsgenomgång (som såklart var en klausul i kontraktet). Ännu mer nöjda och övertygade.

IMG_5637.PNG

IMG_5638.PNG

Ja, så gick det till. Ganska ovanlig typ av husköp, tror jag. Men jag är på något vis ändå inte förvånad.

IMG_5635.PNG
Instagramflödet under tiden som livet förändrades en aning.