Att göra det igen.

Ibland slår det mig. Att jag ska göra det igen. Det här. Uppleva det magiska i en förlossning och inte minst i att välkomna en ny medlem till familjen.

Jag har läst gamla inlägg i bloggen ikväll, i princip varje inlägg från vintern 2010. Längtan, väntan och så livet. Magin. Om jag gråtit? Jomen en tår eller några hundra.

Jag ser fram emot att längta lite mer på riktigt. På andra sidan ultraljudet, kanske på andra sidan sommaren. Då ska jag börja göra det.
Vet ni förresten vilken fråga som är vanligast när man väntar trean, som en halvsladdis när livet rutat in sig på ett ganska bekvämt sätt? Dvs så vanlig så att det är en fråga som kommer från alla från närmaste familj och vänner till rätt avlägsna kollegor…

Jo. Svaret är ja. Det var planerat. Förstås var det det.

Fast inte sprunget ur lång övertygelse och längtan för vår del, utan som ett ganska snabbt beslut om att ge det en ganska kort chans om ett antal månader, för att annars släppa det för gott. En chans som räckte. Så visst, det är kanske lite mer chock och en tröskel att komma över för att landa i ett läge där det känns självklart och rakt igenom bäst, men jag är redan där ì väldigt stor utsträckning. Jag ser fram emot det. Allt.

Tänk att jag ska få göra det igen. Tack livet.

 

(peppar peppar om allt går bra)