Det kan låta konstigt, men min längtan efter yoga nu är massiv. Hemmapass göre sig icke besvär – jag vill ha fullt fokus i hela inramningen; en dedikerad ledare med den där äkta yoga-auran, en sal gjord för syftet med balanserade färger och tända ljus, andra deltagare som är i nuet och som tillsammans med mig skapar ett speciellt och harmoniskt tillfälle.
Jag längtar så efter att vara på mattan och bara landa. Och samtidigt som jag fortfarande känner mig både stark och pigg så längtar jag efter att sträcka ut kroppen ordentligt i yogapositioner, att få en skonsamt fysisk utmaning men inte minst att andas och fyllas med energi och styrka inifrån och ut, med extra fokus på de delar som så väl behöver det den här perioden. Jag längtar så efter att ge mig själv allt det. För mitt i allt som rullar på så känner jag så starkt att jag verkligen behöver det.
Med start nästa vecka så är onsdagskvällarna mina. Det är då jag ska börja på den här tredje och sista graviditetens gravidyoga. Jag kommer att gå på yoga via Yogashala på Sturebadet. Det kostar lite mer men jag har hört att det ska vara bra, och med två lite sämre varianter i bagaget (allt för förlossningsfokuserad gravidyoga på Mariatorget och inte tillräckligt helhetstänkande gravidpilates på Centralbadet) och en superbra (gravidyogakurs i dåvarande hemmakvarteren på Upper West på Manhattan – upplevelsen!) så hoppas jag att det landar rätt den här gången. Sedan är det verkligen en bonus att jag efteråt kommer att ha tillgång till Sturebadet, med tillträde till ång- och torrbastu, aroma- och relaxrum, handdukslån och Kerstin Florian-produkter. Är det inte just vad man verkligen förtjänar?
Ja, onsdagskvällarna kommer att bli mina. Och efter passen hoppas jag äta mat ute med någon kompis, eller för den delen sitta själv i citys brus som jag älskar så mycket och titta på folk och lyssna inåt eller utåt beroende på dagsform. Mina onsdagskvällar i höstrusket med mitt växande liv. Jag romantiserar om dem och längtar.
Med utsikt över calderan, Santorini.