Det snurrar många tankar kring att få ett barn till, och sedan vi berättade har det varit lite olika reaktioner från omgivningen. Skulle jag försöka tyda några trender så är det att de med små barn – säg runt året och yngre (eller själv väntandes) så är reaktionerna väldigt entusiastiska. Så mysigt och så häftigt, och en trea med några år emellan – vilken härlig dessert! Bland de med barn i den ålder som många tycker att är allra jobbigast, säg runt 1,5, är det ganska mycket fokus på allt som är jobbigt. Nattsömnen, förskolestart med en hel del VAB samtidigt som man är sugen på att leverera ordentligt på jobbet igen, tidiga morgnar och framför allt det konstanta jagandet och den uppmärksamhet det kladdiga och inte överhuvudtaget konsekvenstänkande barnet faktiskt kräver. Inte en lugn stund och ganska mycket som att slå huvudet i väggen konstant. De med äldre barn tycker oftast att det är skönt att de där riktiga småbarnsåren är över och känner sig för bekväma för att knappt ens orka tanken om att ”börja om” – som det då ofta sägs att det är med en bebis. Och det är det förstås. Det är viss skillnad mot att lägga energin på att skjutsa till träningar och uppmana till läxläsande och utöver det (ytterst förenklat) mest bara kunna umgås. I den mån tweenien nu vill det förstås… för ofta är ju kompisar långt mer intressanta än föräldrarna redan för en 10-åring.
Det är klart att jag ibland – ofta – kan tänka på saker som börjat bli väldigt enkla och mysiga och som snart inte är givna längre. Kunna diskutera och resonera med barnen, ha barn som klär på sig och äter själva, kunna gå på bio ihop hela familjen, diskutera saker vid matbordet och inte bara tjata och torka, åka skidor tillsammans och ja – bara vara i en ganska smidig tillvaro.
Men, det stör mig faktiskt lite att det är sånt som väldigt många – jag skulle faktiskt säga de flesta – pratar om. Det är mycket fokus på det som är jobbigt med just yngre barn och väldigt lite fokus på vad barn faktiskt ger och vad man egentligen älskar med barn och det som är viktigt.
Folk tycks glömma att det är individer, som man i samma sekund som de kommer är redo att offra sitt liv för. Slänga sig framför en bil vilken sekund som helst för att rädda. Det är kärlek större än något annat man känner eller någonsin känt, och den är enorm. Hur jobbig en läggning av ett barn än är så vill man i sekunden efter att de somnat krypa ner bredvid dem i sängen och bara andas in deras andetag och glömma att det överhuvudtaget finns något annat i livet. För det känns ju inte som det – som att det finns något annat alltså. Inget är större än kärleken till sina barn och ingen lycka är större än den som de ger. Så är det bara.
Det önskar jag att fler faktiskt fokuserade på, för raljerandet kring allt som är jobbigt känns… som fel fokus liksom. Jag faller in i det, absolut, men det handlar mer om att jag inte vill verka naiv i det som faktiskt komma skall – en till person och allt det innebär.
Men allra mest längtar jag ändå. Jag är så himla glad över att vi ska få en till familjemedlem och ser så mycket fram emot att bli en femma. Innerst inne är det nog något jag alltid drömt om – en lite större och lite bullrigare familj. Dynamiken och relationerna. Med små barn såväl som äldre.
De sömnlösa nätterna kommer inte bli roliga, och inte allt annat som är på riktigt jobbigt – men mest tänker jag ändå bara på hur jag vet att jag kommer att känna. För jag har gjort det två gånger förut, och varje gång växte mitt hjärta exponentiellt. Mer kärlek i livet, mer sånt som är viktigt på riktigt.
Jag tänker också att mina barn blir större och jag njuter ändå så av tiden med dem – och varje gång de säger något riktigt roligt eller underfundigt så ler jag inombords. Och så tänker jag att det är tur att jag säkrat en 4-åring / 7-åring / osv i mitt liv ett tag till…