Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed

Det snurrar många tankar kring att få ett barn till, och sedan vi berättade har det varit lite olika reaktioner från omgivningen. Skulle jag försöka tyda några trender så är det att de med små barn – säg runt året och yngre (eller själv väntandes) så är reaktionerna väldigt entusiastiska. Så mysigt och så häftigt, och en trea med några år emellan – vilken härlig dessert! Bland de med barn i den ålder som många tycker att är allra jobbigast, säg runt 1,5, är det ganska mycket fokus på allt som är jobbigt. Nattsömnen, förskolestart med en hel del VAB samtidigt som man är sugen på att leverera ordentligt på jobbet igen, tidiga morgnar och framför allt det konstanta jagandet och den uppmärksamhet det kladdiga och inte överhuvudtaget konsekvenstänkande barnet faktiskt kräver. Inte en lugn stund och ganska mycket som att slå huvudet i väggen konstant. De med äldre barn tycker oftast att det är skönt att de där riktiga småbarnsåren är över och känner sig för bekväma för att knappt ens orka tanken om att ”börja om” – som det då ofta sägs att det är med en bebis. Och det är det förstås. Det är viss skillnad mot att lägga energin på att skjutsa till träningar och uppmana till läxläsande och utöver det (ytterst förenklat) mest bara kunna umgås. I den mån tweenien nu vill det förstås… för ofta är ju kompisar långt mer intressanta än föräldrarna redan för en 10-åring.

Det är klart att jag ibland – ofta – kan tänka på saker som börjat bli väldigt enkla och mysiga och som snart inte är givna längre. Kunna diskutera och resonera med barnen, ha barn som klär på sig och äter själva, kunna gå på bio ihop hela familjen, diskutera saker vid matbordet och inte bara tjata och torka, åka skidor tillsammans och ja – bara vara i en ganska smidig tillvaro.

Men, det stör mig faktiskt lite att det är sånt som väldigt många – jag skulle faktiskt säga de flesta – pratar om. Det är mycket fokus på det som är jobbigt med just yngre barn och väldigt lite fokus på vad barn faktiskt ger och vad man egentligen älskar med barn och det som är viktigt.

Folk tycks glömma att det är individer, som man i samma sekund som de kommer är redo att offra sitt liv för. Slänga sig framför en bil vilken sekund som helst för att rädda. Det är kärlek större än något annat man känner eller någonsin känt, och den är enorm. Hur jobbig en läggning av ett barn än är så vill man i sekunden efter att de somnat krypa ner bredvid dem i sängen och bara andas in deras andetag och glömma att det överhuvudtaget finns något annat i livet. För det känns ju inte som det – som att det finns något annat alltså. Inget är större än kärleken till sina barn och ingen lycka är större än den som de ger. Så är det bara.

Det önskar jag att fler faktiskt fokuserade på, för raljerandet kring allt som är jobbigt känns… som fel fokus liksom. Jag faller in i det, absolut, men det handlar mer om att jag inte vill verka naiv i det som faktiskt komma skall – en till person och allt det innebär.

Men allra mest längtar jag ändå. Jag är så himla glad över att vi ska få en till familjemedlem och ser så mycket fram emot att bli en femma. Innerst inne är det nog något jag alltid drömt om – en lite större och lite bullrigare familj. Dynamiken och relationerna. Med små barn såväl som äldre.

De sömnlösa nätterna kommer inte bli roliga, och inte allt annat som är på riktigt jobbigt – men mest tänker jag ändå bara på hur jag vet att jag kommer att känna. För jag har gjort det två gånger förut, och varje gång växte mitt hjärta exponentiellt. Mer kärlek i livet, mer sånt som är viktigt på riktigt.

Jag tänker också att mina barn blir större och jag njuter ändå så av tiden med dem – och varje gång de säger något riktigt roligt eller underfundigt så ler jag inombords. Och så tänker jag att det är tur att jag säkrat en 4-åring / 7-åring / osv i mitt liv ett tag till…

  1. Tja, studier säger “fler barn, större lycka”, så du är nog på rätt väg. 😉 http://atlanta.cbslocal.com/2015/09/11/study-happiest-parents-have-4-or-more-children/

    Jag tycker du har skrivit en så fin text och blev uppriktigt glad över dina tankar!

    I dagens samhälle har föräldrar dumförklarats. Det är klart att barnen ska in på förskolan så att de lär sig grejer. Ja, för föräldrarstackarna är ju så intellektuellt fattiga så de inte har något att ge sina barn om de inte utbildats i ämnet… Den svenska välfärdsstaten är också uppbyggd på att alla vuxna ska jobba, även de som har små barn. Barnen är vårt hopp, men vi pratar om dem som “kvinnofällor”, “jobbiga”, “käppar i hjulen för karriären” osv. Ibland undrar jag, på riktigt, varför så många skaffar barn då jag hör hur de resonerar om egentid och karriär och träning och stackars kroppar som förfaller och allt vad det är. Barn har blivit en accessoar som ska kläs upp efter hur Cecilia Blankens och Magdalena Graaf klär sina barn. Bäst är det att underhålla dem med en skärm. Då talar de inte emot och ställer inga krav.

    Nu när våra småbarnsår ligger bakom oss och våra tre barn sakta gör sig redo att lämna boet är det lätt att bli nostalgisk. Jag kan dock inte sluta intressera mig för små barn och deras behov och önskar att fler vuxna tänkte i samma banor som du, med sunt förnuft och oskadade av samhällets sjuka utveckling. Lycka till med lilla trean och tack för din text! Hälsningar Monica, Annikas storasyster

    1. Tack för en fin kommentar, Monnah! Vad roligt att du tog dig tid till det!

      Några fler än tre lär det inte bli, måste hinna med dem allihopa också. Och nej, det är ju inte lätt alltid med allt annat som ska fås plats med. Jag hör också till de som vill så mycket, men så länge prioriteringarna som görs alltid är aktiva och barnen kommer i första hand och mår bra och är trygga så är livet bra och fint. 🙂

      Tack för lyckönskningar!

  2. Just det där sista du skriver tänker jag ofta på! När Stor säger saker som “om 9 år går jag ur gymnasiet och flyttar hemifrån” så tänker jag “om 9 år är det åtminstone 9 år kvar tills vår yngsta flyttar hemifrån, tack o lov…”.

    Vi fick också många blandade reaktioner. Många i vår närhet har tre barn, några kör på fjärde. Så att en barnaskara “ska” vara fler än två är liksom rätt etablerat om du förstår vad jag menar. Sen fick jag många kommentarer om att vi inte var riktigt kloka med tanke på hur sjuk jag varit varje gång. Såna kommentar hjälper liksom inte när man ligger där och spyr och vill kasta sig framför tåget. Vi visste vad vi gav oss in i och vi visste att det är värt det – varenda gång. Aldrig att jag låtit HG beröva mig mitt önskade tredje barn. Sen var det de här med syskon. Jag vet att man brukar säga att man inte ska skaffa fler barn för barnens skull men i mitt huvud så känns det sååå konstigt att bara ha ett syskon (jag har fyra). Och det är klart att vi inte tänkte “fy vad jobbigt med ett barn till men vi måste ju så att våra barn har två syskon i alla fall”. Men ändå en djupt rotad känsla av att vår familj inte var…färdig?

    Hur som helst – Folk tycker en himla massa saker hela tiden. Nu frågar folk om vi ska ha en fjärde vad det lider. Nej tack svarar jag, jag är klar nu! Men om man vill ha en fyra eller femma eller sexa… go ahead!

    1. Kan verkligen tänka mig att det känns väldigt naturligt med fler barn om man själv är uppvuxen med många syskon!
      Känslan av att inte vara färdig, inte kompletta, har jag haft hela tiden också och många vänner som jag fick tvåan ihop med (och de också alltså) kunde direkt säga “det är andra och sista” men det kunde inte jag. Så det var den känslan jag till slut behövde släppa fram och sedan se om vi kunde tänkas vara eniga om, haha. 🙂

      Jag tror att fler barn i bekantskapskretsen påverkar och får en att tänka på om man själv vill gå samma väg eller inte, därav ganska tydlig “feedback”. Många är ju verkligen superklara men andra inte… och så kommer tankarna. Beroende på ålder kan man kanske inte bara vänta och låta det bli ett icke-beslut heller.

      Det är verkligen resultatinriktat att orka ge sig in på en ytterligare graviditet med dina erfarenheter i bagaget… Men målet är ju det allra bästa som bara finns och så värt det. Finaste GretaGos! 🙂

      1. Exakt, NU kan jag nöjt säga att vi är färdiga. Är inte det minsta sentimental över det utan det är bara rent fakta. Så ska det kännas! Och utan Gretagos hade vi ju inte varit det 🙂

  3. Åh jag har alltid tyckt att trean verkar vara det bästa, mysigaste. De trebarnsmammor jag känner är så himla chill och njöt så extra mycket av tredje föräldraledigheten. Borta är förstabarnsstressen och oron, och borta är karriärstressen från andra barnet-tiden. Kvar är bara just: njutet över det där himla fina som det tydligen krävs några omgångar för att man ska fatta att man faktiskt har.

    Måhända att jag är partisk här på grund av är tredje barnet heheheh.

    1. Haha, kanske lite partisk 😛

      Men ärligt talat – du har verkligen SÅ rätt (om jag kan säga det på förhand). Jag tänker så mkt på hur jag vill njuta av detta barn, att det känns som efterrätten liksom. Inte ha bråttom med ett enda utvecklingssteg, och som du säger – vi har gjort det och kan det, större oro och okunskap slipper vi och OM jag hade karriärsstress andra gången (verkligen!!) – medans jag nu tänker vara hemma länge och inte ha ett dugg dåligt samvete eller ångest för det. Jag vet ju att man kan komma tillbaka och leverera preciiiis hur bra som helst och dessutom resten av livet efter den här ledigheten.

      Tack för en fin kommentar! Kram!

  4. Åh, vad jag gillar att läsa din blogg! Så konstigt bara hur tiden går. Blev rekommenderad att följa dig då du väntade Max, jag väntade då också en Max ?. En vän till mig hade (har) bra koll på bloggar och då var det nytt för mig och jag behövde bloggtips. Sen har jag liksom följt dig och alla äventyr. Jag fick min tredje son i somras och jag är helt överlycklig. Man börjar faktiskt inte om, så känner i alla fall inte jag. Mycket mer njutning denna gång och när det kör ihop sig, som när babypojken är ledsen samtidigt som maten ska göras, är syskonen där och gungar honom i babysittern. Är så tacksam för att jag fick en trio. Och precis som ni kommer vi fortsätta med resor och yngsta familjemedlemmen får bara hänga med!

    1. Men åh vilken otroligt fin kommentar – TACK!!! Blev verkligen hur glad som helst!
      Och vad mysigt det låter med en trea – får jag drömma så hoppas jag det blir just så. Som det känns nu är barnen väldigt engagerade så jag hoppas det håller i sig. 🙂
      Så roligt att du tog dig tid att kommentera. 🙂

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följ mig!

Mer läsning...
#Metoo på resan och i Sverige