Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed

Man brukar ju säga att man ska leva livet med stor framruta och liten backspegel, dvs snarare titta framåt och fokusera på det än att ägna allt för mycket tankar åt det som varit. Jag vet inte jag. Jag håller förstås med, för framtiden är det enda vi kan göra något åt, men samtidigt så är minnena något värdefullt att behandla på finaste sätt. Det är nog lite därför jag tycker att saker man köper är något som är mindre värt trots att det finns och går att ta på medan resor är det som är det man har kvar på riktigt eftersom de finns för alltid i ens minnen och medvetande.

Men, att sådär på nyårsdagen och första dagen ett nytt år blicka framåt är förstås helt lämpligt. Under gårdagens nyårsmiddag pratade vi lite om minnen från 2015 och förhoppningar inför 2016, men min redogörelse var rätt medioker. Den typen av diskussioner är annars något av favoriter för mig, men igår hade jag inte så mycket att säga om det.

2016 känns på något sätt… hoppfullt och härligt, men jag har inga storslagna planer eller förändringar som ska till. 2016 kommer att vara året då jag kommer att spendera allra mest tid med den där lilla ljuvligt doftande filuren som imorse som vanligt sov i min armhåla när jag vaknade. Mitt största kommer att vara att lära känna henne och upptäcka livet med henne och med oss som en familj på fem, och det ser jag fram emot. Det blir vardag – och sådan med mer tid med mina barn. Det blir guldkant, det blir resor. Det blir liksom… livet.  Mitt liv, sådär som jag vill ha det mest. Där jag äger och skapar varje dag.

Träningsmässigt ska jag tillbaka till jag-form snarare än toppform (för ärligt talat, vad skulle det vara bra för?). Starkt, stabilt. Kroppen ska tillbaka på ett smart sätt från graviditet, och vara redo för resten av livet. Det blir fokus på det, och på luststyrt och vettigt. Kanske blir i år året då jag upptäcker mountainbike mer och cyklar i Nackareservatet och gör någon rolig upplevelsefokuserad multisporttävling. Kanske blir det året då jag återupptäcker glädjen i löpning. Oavsett så blir det året då jag förbereder för resten – förbereder för ett maraton (sent 2017), förbereder för att lyfta tunga marklyft, förbereder för att åter spela skadefri innebandy. Bygga för resten av livet.

Däremot har jag i avslutningen av 2015 gått för få och korta promenader (det blir ju lätt så som höggravid och nyförlöst) och ätit för dåligt (för lite, för mycket, för näringsfattigt, för icke-varierat, för sött) och maten såväl som motionen kommer att styras upp ordentligt från den 11 januari (pga fram tills dess anser jag mig vara i bebisbubbla och vi är fortfarande i semesterläge) – men idag masade jag iallafall mig ut på en långpromenad som var helt ljuvlig och fick mersmak. Dagliga promenader är ett måste från och med nu!

Saltsjö-Duvnäs en sen nyårseftermiddag.

Vi skålade liksom för ett år sedan in det nya året på vårt tak hemma och hade med det 360-graders utsikt mot fyrverkerierna som brändes av i omgivningarna. Dessförinnan åts en klassisk nyårsmiddag med bland annat löjromssnittar och champagne, hummersoppa, oxfilé och potatisgratäng och en enormt god efterätt med ugnsbakad pannacotta med mango och passionsfrukt. I år var vi 10 vuxna, 7 barn mellan 2 och 7 år och 2 bebisar på en månad. Härlig liga! Extra härlig bonus att bo i ett stort hus och kunna vakna 14 personer för en halvslapp dag.

På nyårsaftonen rastades barnen vid Hellasgården. Mysigt häng med pulkaåkning och utegrill. Däremot hoppade vi över isvaksbadet…

 

Förresten så måste jag visa det innehåll jag hade i lyckokakan som inledde gårdagens nyårsmiddag. Jag måste säga att jag gillade den – så får det jättegärna vara!

Jaha ja. Välkommen 2016! Jag känner mig ytterst nyfiken på vad året har att komma med. En massa härligheter, hoppas jag.

Följ mig!

Mer läsning...
Om sommarminnen och barndomsminnen som skapas