Årets (och livets) Romme-premiär

Äntligen dags för skidpremiär 2016! Det har varit mildväder i Dalarna tills för bara några dagar sedan, så med andra ord så går snökanonerna varma nu när det är rejälare kyla och i ett i övrigt klart landskap så ses Solklinten – berget med Romme alpins skidanläggning – som ett stort snömoln. Lite smått bisarrt intryck, får man säga.

Meja gjorde inte bara premiär för skidåret 15/16 utan även för livet, 5 veckor gammal. Där ligger hon i lä mot sin storebror som bara var 9 dagar när han för första gången fick hänga med dit. Där kan jag fundera lite vad vi tänkte på… Och jag tror jag vet hur. När andra barnet kommer och ettan är ganska liten så är man så inställd på det där första barnet och dess utveckling såväl som vana att vara själv med föräldrarna, så man vill att den omställningen ska vara så liten som möjligt och som förälder vill man inte missa någonting. Det är liksom vilja och övertygelse kombinerat med samvete, på något vis. Valet att ligga inne och bara mysa med nyfödingen sitter längre inne. Den här gången känns det inte alls så, även om Meja i egenskap av en lite yngre trea i längden definitivt kommer att få hänga med på det mesta och vara den vars behov ligger lite i skymundan. Och okej då… något större behov för en femveckors finns det förstås inte heller att vara vid skidbacken – men jag ville ju se barnens första dag i skidskolan! Och så fick hon förstås mest vara inne i restaurangen och mysa med mormor.

Barnen fick inleda det här skidåret med skidskola. Det känns på något vis som en vettig start för att sedan kunna åka ännu mer ihop senare under säsongen. Ofta är utvecklingssprången väldigt stora under några dagar med annan ledning än föräldrarna, och de bygger mycket trygghet med det. I år var det dock lite svårt med gruppindelningen. Stella är förstås en väldigt mycket bättre åkare än 2,5 år yngre Max, men båda kändes ändå inom spannet för ”glidare” – där man ska kunna åka innan (svänga, stanna, åka lift) men inte ännu åker med parallella skidor och utan tveksamhet i alla backar oavsett färg.
Det var tyvärr bara en grupp med glidar-barn i år och inte flera, och Stella och Max hamnade i samma grupp. Inte helt optimalt för två syskon med tävlingssinne… Det hade dock gått bra och varit en rolig första dag, så nu hoppas jag att de hänger i under alla fyra skidskoledagarna med gott humör – och kanske att undertecknad får något första åk för säsongen?

Det lär ju bli en haltande skidsäsong för mig i år, men jag är ändå så himla glad att den är igång. Vinter alltså – så härligt!