Jag börjar hitta hem i vardagen nu. Meja blev två månader för några dagar sedan och å ena sidan vill jag förstås säga att tiden bara går för fort, men samtidigt känns det som att hon alltid varit här. Hon smälter in så fint i familjen, älskas så av alla och skrattar nöjt och är en otroligt enkel bebis. Det är tacksamt, och jag njuter av lugnet så länge det varar. Jag har inte så mycket stress att göra saker utan tillåter mig att fastna med näsan mot hennes hjässa med hennes sömntunga kropp mot min i timtal ibland. En timme är så lång, men tar slut så snabbt. Dagarna rusar och är oändliga på samma gång.
Om jag de förra gångerna ivrigt sett fram emot mammagrupp och att utöka antalet bekanta så känns det inte så viktigt den här gången. Samtidigt så vet jag att dagar då jag är svårt uttråkad och samtidigt har en bebis som klättrar på väggarna kommer att komma, så jag gick iväg på mammagruppsträff häromdagen för att träffa några andra flergångsmammor. Vi fick information om öppna förskolor och så i området, och dit lär jag komma senare men än känner jag inget behov av det. Däremot är jag väldigt glad att ha träffat en superbra mamma i området som är både jämngammal och har samma familjekonstellation som oss. Enkelt – som i avslappnat såväl som lättillgängligt – och väldigt trevligt umgänge uppskattas.
Det blir en del hemmatid dock, och jag njuter av den. Glädjs av det lilla, som att lattemjölken kommit i ekologisk variant, och det stora; att ha tid med världens ljuvligaste unge. Vår bonus. ”Tänk att vi fick en till! Tänk att du kom till oss! Tänk att vi har en bebis igen!” är sådant jag säger högt flera gånger om dagen, lyckligt och drömskt ödmjukt.
Stora tjejen… Hon växer så det knakar och till och med 62-kläderna börjar bli tighta så 68 har kunnat plockas fram. Inte konstigt kanske, det äts superbra och hon sover mycket – inklusive på nätterna då hon sover med ett par sömninga ätningar. Tacksamheten, igen.
Vardagsrutinerna med träning på SATS mammapass ”StrongMama” har också satt sig. Det finns många anläggningar som kör de passen om förmiddagarna, och igår åkte jag till Värmdö för att få till träningen när hemmaanläggningen Sickla inte bjöd på något pass. Att köra mammapassen två gånger i veckan känns lagom, för även om jag är enormt taggad på att komma tillbaka så känner jag ingen stress och är det något som denna föräldraledighet inte ska slösas på så är det att hejdlöst ösa in timmar på träningskontot att komma i någon form av livs form. Jag förstår helt enkelt inte meningen med det. Jag vill förstås bli stark och uthållig, som alltid, men mest vill jag njuta av Meja. Hon som sitter nöjt under passet och tittar och börjar försöka slå mot leksakerna.
Så har vi det. Om ni undrade.