De uteblivna rutinerna – och hur jag undviker sömnbrist (aka våra morgnar)

Alltså. Vår bebis är nästan fem månader och fortfarande den som sätter sina egna rutiner. Lite illa, faktiskt. Som jag berättat många gånger så klarar hon det ju, det vill säga att hon själv tar sin sömn när hon vill ha den, men jag fattar ju också att vissa rutiner skulle vara bra för alla. Framför allt bör hon ju somna i lämplig tid på kvällen och inte variera mellan 19.30 – 22.30. Hm. Och det bygger förstås på att hon varit vaken lagom antal timmar på kvällen och räknar man då bakåt så landar man i… Just det, rutiner. Att ha sådana behöver inte betyda skrivna i sten men som lite referens.

Meja sover gärna länge om morgnarna, och det är förstås skönt. Hon har absolut 12-timmarsnätter om inte mer (med mat-avbrott förstås). Det är uppskattat, för det är där jag tar igen den sömn jag missar under nätterna när det ska ätas och liggas nära och så. Våra morgonrutiner är hela grejen som gör att jag oftast är så pass opåverkad av den upphackade nattsömnen. Henke lämnar Stella vid skolan nästan varje dag, eftersom hon börjar vid 8, och jag lämnar Max vid 9.30 – gott om tid att sova lite längre och då framför allt eftersom Meja alltid får väckas. Jag är så tacksam för det upplägget!

Nåväl. I skrivande stund är klockan en bra bit efter 21, i Henkes famn här bredvid ligger en vaken bebis och själv funderar jag på om packningen inför avfärden imorgon är i hamn eller inte. Så har vi det, denna söndag efter en helg som varit full av socialtid, lek, sport och allmänt häng.