Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed

Hej Gili Air! (efter en tuff båt-etapp)

Vi kämpade oss ifrån Ubud och Mathis retreat idag. Inte bara för att hotellet var så nice och Ubud ett så älskvärt ställe, utan för att hela etappen (som vi väl nu enats om att det heter?) till Gili air var så tuff. Det är inte alltid “så bara” eller “så enkelt” eller så – vadsomhelst – att resa, och inte minst med tre små barn. Idag kämpade vi, ärligt talat.

Vi hade redan när vi kom till Ubud gett samma chaufför som vi haft från Sanur till Amed såväl som från Amed till Ubud uppdraget att hämta upp oss tidig morgon (07.00) och köra oss till hamnen i Padang bai, för vi tyckte att han var så pass bra. Han körde oss lugnt och fint, och hade plats för packning inklusive vagn och alla oss fem i bilen. Men, idag var han inte lika bra. Vi påminde honom flera gånger om att vi inte hade bråttom – och så har vi inte alls upplevt honom tidigare.

I Padang bai rådde kaos, trots tidig morgon och redan inköpta biljetter till en snabbåt modell större 9.30. Vi slussades än fram och än tillbaka, och nya besked väntade hela tiden. “Om 5 minuter går båten! Nej, ni ska tillbaka dit, den går 9.30 vilket är först om en timme! NU går båten! Skynda! Nej! Var är era väskor? Vi tar dom! Fast nej förresten, ni ska med båten senare!”. Det var noll och inga tydliga besked, och vi kände oss förvirrade och lätt stressade.

Sedan slussades vi till slut på en båt – en timme före förväntad avgångstid – och kom på en redan fullsmockad båt och fick inte platser bredvid varandra. Det krävdes några förbarmanden innan vi ens lyckades samla familjen i två sammanhängande delar. Kvaliteten på båten kändes väl sådär, och av de utlovade barn-flytvästarna såg vi inget. Vi hamnade ändå mitt i båten (alltså stor med alla platser inne – inte alls öppet eller så, men det mest kvalitativa jag stött på var det inte direkt) så det var väl ändå ingen idé med det, kan tänkas… men ni fattar. Avslappning i situationen = noll. På det var Meja helt osugen på cirka allt, och Stella och Max hamnade direkt i umgänge av typen “testa gränser, ge tjuvnyp och leka fysiskt och intensivt”. Vi hade tre kaosbarn! Hela resan var en prövning på alla sätt, och nog den sträcka med mest utmaning hittills. Orka inte.

Nåväl.

Vi kom fram två timmar senare, och min lättnad var stor. Det gick bra, och vi var äntligen igenom den jobbiga resan!

Gili air som mötte oss levererade dock på alla plan, och för mig tog det inte många sekunder innan båtresan, eller hela den jobbiga etappen från 07-11.30, var glömd och nöjdheten tog överhanden. Vilket ställe!

Gili air är ungefär det mysigaste jag varit på. Inte bara otroligt vackert utan också med en härlig känsla och en lagom mix av allt. Strand, schyssta ställen och enkla och ja – jag vet inte hur jag ska säga mer, men det är ett ställe som definitivt är i början av en stor turistinvasion, men som än balanserar på rätt sida av “schysst och tillrättalagt” vs. “allt för ordnat”.

Så vi badade, i turkost vatten vid en vit, ren strand. Äntligen. Vi käkade mellis i ett bås med utsikt mot den rad med solstolar som var den enda på stranden. Vi konstaterade att boendet på Villa Karang är litet och enkelt som vi trott men ändå med lite större och trevligare pool än vi misstänkt och med ett rum med sängar vi får plats i. Tillmötesgående personal. Vi käkade en middag i solnedgången, och framför allt tänkte vi att det är härligt att vi har hela 8 dagar på oss här – för det här vill vi verkligen hinna lära känna. Sen kan väl sägas att vissa familjemedlemmar kämpade med att skaka av sig båtresan lite längre än andra… Men well.
Imorgon är en annan dag. Och då är vi också här.

Följ mig!

Mer läsning...
Att uppleva Norges fjordar; När resan är målet (Om Norge i ett nötskal)