Jag har fått så många fina kommentarer här den senaste tiden. Under vår resa på Bali trillade det in kommentarer på varje inlägg jag skrev under resans gång, och jag har läst dem alla och blivit så himla glad för varenda en. Att ni tar er tid att skriva några rader betyder så oerhört mycket för mig!
Jag brukar vara noggrann att svara på alla kommentarer jag får, för det är ju just det kommentarerna är tillför – min relation till er och vice versa. Så det är med både lite sorg och lite ångest jag kan konstatera att jag verkligen ligger efter med att svara på dem. Under Bali-resan hade jag fokus på allt annat än dator och blogg, men samtidigt så vill jag så oerhört gärna skriva under tiden jag reser, för det blir mer äkta så. Får jag några minuter över så dyker jag med glädje ner i min älskade blogg och skriver av mig lite.
Även om jag i efterhand kan skriva dag för dag hur vår resa sett ut – vilket kan vara intressant för någon som planerar något liknande såväl som för mig som vill ha de minnena nedskrivna för framtiden – så skulle jag missa mycket då. Jag är helt säker på att tankar som att gå från hög till ganska låg – dvs att bli självkritisk och fundera vad resa med barn ska vara bra för – och äkta känslor kring en tuff båtresa inte skulle få plats då. Sådana tankar är starka i ögonblicket, och försvinner ofta efteråt bland vackra bilder från vita stränder och grönskande berg och barn som ju faktiskt badade glatt i poolen precis hela tiden (eller inte). Jag fick till och med ett mail från en läsare, som tackade för just det – att mina uppdateringar var storytelling från resandets verklighet och inte en drömmig reseskildring i efterhand, som stannar vid just – drömmig. Inspirerande, men kanske inte helt sann. Det var ett mail som verkligen värmde.
Så, min känsla själv är ändå att det får vara viktigast. Har jag en kort stund över på en resa, eller hemma, så får nya inlägg prioriteras och kommentarer besvaras i efterhand. För, för mig kommer alltid den äkta storytellingen vara viktigast, och jag tror nog att ni håller med mig om det.
Men nu? Några minuter över om jag har tur, medan Meja sover lunch, och en tillbakablick bland kommentarerna. Jag hoppas jag hinner tillbaka till inlägget där just du kommenterade för att svara – och om inte så tro mig när jag säger – TACK! Dina ord betyder oerhört mycket för mig!