Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed

Och ändå är det värt det..?

Skidåkning med barn. Ljuvligt, härligt och… alldeles, alldeles utmattande.

Tänk så många föräldrar runt om som glatt lägger upp bilder på sina skidåkande barn. Familjer på berg, glada barn som testar sina gränser och njuter totalt av sina timmar utförs. Rosiga kinder, solsken i blick och oj vad snabbt de åker, nu hinner jag snart inte med mina små avkommor längre! För, så är det ju hela tiden…

Eller?

Nej, det är det knappast. Innan man hamnar i ett skidsystem med hela familjen och glada barn så har timtal och åter timtal spenderats på saker som är totalt genomjobbiga. Så jobbiga så det inte räcker att ha barn och veta hur utmattande det kan vara, utan man måste nog också ha utsatt sig för en så extra jobbig situation som skidåkning med alla prylar och allt väder innebär för att kunna förstå. Förstå hur mycket det burits och släpats, tjatats och peppats, fixat och trixats. Det är inte lätt. Jag imponeras av varenda förälder som varit i situationen. Inklusive mig själv.

 

Den här bilden lade jag idag på instagram stories, och jag har nog aldrig fått så många direktmeddelanden efter en story tidigare. “GUUUD JA”, “Så mycket igenkänning”, “Hell yeah!”, “Sant, man måste uppleva det för att förstå” osv osv osv. Få ord, men som säger så mycket. Att ord inte behövs – vi som varit (och är) där vet. Hear ya’, sister! 

Det bilden inte berättar är att vi här åkt med Meja i sele ner från Mörvikshummeln i snö och vind, och att jag sedan släpat allt på bilden och lite till – två hjälmar, stavar, ett par pjäxor mm, och burit ett 20-kilos pjäxklätt barn under ena armen från Åre torg och hem. Just innan det med nöd och näppe lyckats övertyga barnet – som är i sina terrible two’s – att man inte kan rida på en 15 meter hög uppblåsbar ko eller hoppa hoppborg med pjäxor på. Sa jag freakin’ super hero?

Mina barn är alltså inget undantag – de är inte konstant glada och peppade när vi åker skidor. Pjäxor är svåra att få på, klämmer, är hala, går inte att gå i. Skidor sticker åt olika håll, är brutalt jobbiga att bära på, går inte att sätta ihop och ställa upp vid pauser. Fingrar är kalla, tår är kalla, munnen är kall och buffen obekväm. Måste ha stavar, kan inte åka med stavar. Hungern är enorm (en timme efter frukost), maten duger inte, orkar inte äta, vill ha kanelbulle istället. Det snöar för mycket, det är för soligt, det blåser i liften. Snön är för mjuk, isen för hård, backen för brant, pisten för flack.

Så hur kommer det sig att de där glada bilderna ändå läggs upp?

Jo – för att man hamnar där. För att det finns få, kanske inga, ställen som är så ljuvliga som just de där och just när man är där. Jag tror inte man lägger upp bilderna för att visa något för någon annan – utan för att förstärka den njutning man själv känner. Den liknar ungefär ingenting annat, och i samma sekund som man når stunden mellan stunden så är den jobbiga stunden glömd. Fanns den ens?
Och, som tur är så blir de enkla och glada stunderna mellan de kämpigare stunderna längre och längre. Och det är så värt!

Lägg märke till vagnen till höger i bild. Lite fullpackad?

För, en utomhusaktivitet som fartfylld skidåkning är bland det absolut roligaste man kan göra med sina barn. Det bara är så! Det är värt varenda sekund av slit, och för min del så är de längre stunderna mellan de jobbiga stunderna så totalt värda.

Vill du ha bra tips hur man lär barn att åka skidor så kan jag rekommendera det här inlägget.

Idag slet vi… men jag längtar redan till imorgon igen. Det blir en fin dag i pisten med våra små.

Följ mig!

Fler berättelser
Nice dag