När en Carpe Diem-kvinna påverkade mig för alltid

Jag var i dryga 20-årsåldern när jag för första gången besökte Thailand, och ön Koh Phangan. Jag och en resekompis befann oss på Bottle beach, men fick tips om en vandring till ett “retreat”. Jag tror inte ens att jag visste vad ett retreat var på den tiden. Men vi gick dit, genom djungel och förbi små hus – jag minns än idag hur hjärtat klappade av de ödsligt belägna hyddorna vi passerade – och när vi efter en för oss rätt lång promenad kom fram gick det fort. Vi fascinerades totalt av stämning och stället i sig. Hur de små bungalowsen slingrade sig på samma sätt som djungeln själv längs klippväggarna som kantade den lilla stranden, och hur allt bara kändes – totalt harmoniskt.

Jag har skrivit om resan – och här specifikt månaden på Thailands östkust – på Resdagboken här.

Vi gjorde som sagt några små utflykter som är värda att nämnas. En dag tog vi en trekkingtur i djungeln för att kolla in ett ställe vi hört talas om, New Age-inspirerade ”The Sanctuary”, som skulle ligga vid en vacker strand fyra kilometer bort. Ett lätt promenad på en halvtimme trodde vi… Det visade sig att vi skulle klättra upp över ett berg för att komma dit, och den lilla promenaden tog nära två timmar och var stentuff. Helt utmattade kom vi dock fram, och det var verkligen värt promenaden! Efter några timmar på stranden där skulle vi ta en båt hem, men då hade det åter igen blåst upp till storm så båtarna gick inte. Det var bara att traska hemåt igen.

Värt promenaden, skrev jag – men faktum är att vi blev sugna på mer så att vi bestämde oss för att ta oss dit igen. Lastade på våra ryggsäckar på den lilla longtailbåten och anlände retreaten – och där blev vi kvar i flera dagar. De dagarna har påverkat hela mitt liv. Det hände saker där och då, och ett 23-årigt jag var så mottaglig.

Till slut lyckades vi äntligen slita oss från Haad Rin. Vi bestämde oss för att åka och uppleva andligheten på The Sanctuary på riktigt. Den här gången med båt.! Haad Tien, stranden där stället ligger, är verkligen helt grym. Paradis. The Sanctuarys filosofi är att det ska finnas ett andhål i vårt hektiska teknologiska samhälle, där människan kan leva i harmoni med naturen. Hela stället är därför uppbyggt i och kring naturen, och följer dess former med stenhällar och stammar inne i och runt omkring bungalowsen. Charmigt! Vår bungalow hade stor träveranda formad runt träden omkring och med utsikt över djungeln, med en hängmatta där man kunde ligga och relaxa och kolla upp på palmerna, toalett och dusch låg utomhus insprängt i berget, halmflätade väggar och tak etc. Verkligen back to nature, och som sagt, urcharmigt.

I restaurangen serverade endast grönsaker och frukt och det fanns ett stort bibliotek med typ filosofiska böcker och alla som var på stället var allmänt djupa. På The Sanctuary levde vi ett liv som var rena motsatsen till Haad Rin – upp för yoga klockan 8, efter det frukost; färsk frukt som papaya, mango, vattenmelon, banan och ananas, relaxa och bada på förmiddagen, eventuellt promenad till någon närliggande strand, en lätt lunch, läsa en bok, filosofera eller meditera lite på eftermiddagen. På kvällen hade de en stor ”familjemiddag” då alla samlades runt ett dukat buffébord och pratade och umgicks, utbytte ideér och delade med sig av kunskap, såsom healing, massage etc.

Det var helt underbara människor på The Sanctuary och det blev många filosofiska och intressanta diskussioner.

Det var inte bara min första kontakt med ett retreat, utan också mitt första med yoga. Det var också stället där jag träffade en kvinna vars ord påverkat mig hela livet. Jag tänker på dem ibland, och jag känner viss trygghet i dem. Hon var gift med sig själv (!), reste under oändlig tid, var äldre (säkert 32), insiktsfull och djup – och träffade mig med sina ord, trots att de egentligen var riktigt… fåniga, typ.

Lisa, sa hon. Universe will take care of you. 

Jag vet inte om det var att hon sa det – ingen hade någonsin sagt något liknande, och jag hade aldrig varit i en situation tidigare där jag hade varit mottaglig för det – eller om det var hur hon sa det. Övertygat. Tittandes mig rakt in i ögonen, eller om det var själen.

Så, ibland tänker jag så än idag. Om beslut känns för stora för att ta, om jag är osäker på vilken väg jag ska gå – då kan jag tänka just så. Det som blir det blir, och det blir bra till slut. Ska något inte bli så blir det inte – och därför grämer jag mig sällan över missade tillfällen, som ett sökt utlandsjobb som inte händer till exempel, utan tänker att rätt händelse kommer. När den ska hända.

Så, det må vara egentligen lite fåniga ord som sades, men det är ett skönt sätt att tackla livets frågor när de ibland känns för stora. Lita på magkänslan, kasta sig ut. För universum, den tar hand om mig. Löser det där, bara jag är lyhörd och litar på mig själv och min förmåga.

En kvällspromenad i fina Nacka.

Förlitar du dig till omständigheter och öde eller vill ha full kontroll och tar beslut helt rationellt? 

Följ mig!

Mer läsning...
blogglista
En 5-lista för en oktoberfredag