Outer Neustadt Dresden Tyskland-2

Att sakna livet från den ljusa sidan

Nej, att bloggen bytt namn till Letsgoexplore känns fortfarande, trots pågående bloggsvacka, rätt. Däremot så stod ju just det gamla namnet, livet från den ljusa sidan, från min äkta inställning till livet och det jag ville kanalisera i min plats på nätet. Att fokusera på det bra, för jag tror att man blir en lyckligare människa så, och att sträva mot lycka – utifrån sin egen utgångspunkt och egen vilja – kan vara en rätt bra grej i livet. Det blir helt enkelt roligare och bättre då. Och, namnbyte eller ej – men det är såklart fortfarande en livsåskådning som lär genomsyra här.

Men så, vad kan att se saker från den ljusa sidan handla om då, för helt ljust och glatt är det ju inte hela tiden? Jo men, jag tänker på inställning till saker och ting. Till skeenden.

  • Inte reta upp sig på småsaker, som man ändå kanske inte själv kunde göra något åt. Och inte bara undvika att reta upp sig på det, utan också tänka på vad det faktiskt istället öppnade upp för, i smått och stort. En försovning? Alltså ärligt, det löser sig – och kanske var sömnen oerhört mycket värd. En tågförsening? Jaja, det ordnar sig. Ett missat jobb? Det kommer fler, och kanske var det inte rätt arbete eller tillfälle – Universe Will Take care of you, som jag tänker ibland.
  • Fokusera på det bra och det fina, från småsaker till stora och uppmärksamma dem i tankar och ord. Att kunna njuta av en kopp gott kaffe mot en vägg när vårsolen bryter igenom, känna glädje av årets första tussilago, tycka att den vy man har ungefär allra närmast sitt hem är den vackraste av alla igen och igen och igen… till större händelser som nya upplevelser eller en resa man drömt om.
  • Vara i nuet. Tänk inte alltid på nästa steg, tänk inte på oro för något som kommer sen om just nu är bra – eller har inslag av bra (det handlar ju kanske om hur du lägger fokus, uppfattningen om nuet). Längtan är förstås något som kan vara både bra och härligt och kanske även lägga grund för ännu mäktigare upplevelser när de väl inträffar längre fram – men nuet förtjänar och bör omfamnas.

(disclaimer: såvida inte ett större trauma inträffar, förstås)

Jag låter inte allt rinna av mig, inte alls faktiskt, och är inte konstant i ett tillstånd av att omfamna det som händer med händerna knäppta i en hälsning framför bröstet… Men livet blir onekligen lite lyckligare av att ta ansvar för sin egen inställning till dess inslag.

Hemmahoods, älskar er om och om igen <3

Och så saknar jag det? Har det inte?

Ja, lite så, och det har kanske flera olika anledningar. En del av mig är rätt uppgiven för tillfället. Jag har inte fullt lika nära till det inre drivet hela tiden och det är en ovan situation för mig. Den har, i princip livet igenom, varit så nära och påtaglig. Inte minst i arbetssituationer. När jag i höstas brunnit så länge och mycket så jag nästan brann ut så tog jag mig (på grund av hyfsat tidig insikt om det och aktivt agerande) ur det bra. Fokus inåt, ett lugnare tempo en period och tid i naturen var en bra medicin. Men jag stressade ur den situationen också, in i en annan – som absolut är helt rätt… men kanske behöver den starkaste elden lite tid på sig för att komma tillbaka.

Jag har brunnit så mycket. Med konstant glöd och höga flammor, ungefär. Och så eskalerade mycket, och jag brann mer, och sedan mer, under en lång tid, och sedan… brann jag ut.

Så, jag blev färdig. Och att säga upp mig är nog det modigaste jag gjort (i jobbsammanhang).

Och samtidigt kanske det är något bra? Jag tänker mycket på konsten att vara tillräcklig nu. Och då menar jag inte räcka till, utan det omvända. Det upptar tankar och jag försöker utöva konsten, och det är en process som pågår. Jag är klart tillräcklig och mer därtill, och tycker så mycket om där jag är nu, men tror den här processen behöver ta lite plats. Det känns… lite vingklippt, på något sätt.

Så det är lite det.

Och så är det klimatet i Sverige i stort. Jag är så himla ledsen över att debatter och känsla i nyheter och social media blivit så himla… arg och hård. Polariserad. För några år sedan hade vi – och här säger jag vi och syftar till människor i allmänhet – fullt fokus på att prata självkänsla och eget välmående, att skapa sin lycka inåt (apropå ovan) och kanske aktivt ta mentalt avstånd ifrån putsade ytor i sociala medier, att… ja men ni fattar.

Nu känns det bara så jäkla långt borta. Nu vevas det med knytnävar och allt ifrågasätts. Inget duger riktigt. Från politik till varje enskilds individs val i varje enskild situation. Försöker du? Då försöker du inte tillräckligt. Försöker du inte alls? Helt förkastligt. Försöker du, men utifrån din synvinkel och inte …någon annans…? Då gör du fel.
Magdalena Graaf skriver om hur tiden då någon vågade uttrycka något personligt (i det här fallet i en personlig blogg) är förbi och Isabella Löwengrip tror på robot-influencers. Såklart robotar uttalar sig bättre – de behöver inte vara trovärdiga, och de slipper samtidigt stå till svars för… whatever är i fokus idag.
Ibland tänker jag att det hetsiga vevandet är desperata rörelser för att dämpa sin egen ångest. För det tror jag det finns betydligt bättre sätt.

Nu kanske ni tänker att det sista handlar om något jag själv upplevt, och så är det inte. Det handlar mer om att bara att själv sticka in huvudet i sociala medier och andra nyhetsflödens offentlighet är som att stoppa in en hand i en bikupa. Det brusar av alldeles för mycket och på ett alldeles för hårt sätt. Från det vill jag tillbaka ett steg. Till det som betyder något. Kanske inte en helt tät bubbla men iallafall ett ställe där det går att fokusera på det ljusa.

bada i ottsjön - ottsjö strandbad tälta med barn åre
Life.
  1. What you said. Håller helt och fullt med om den hårda debatten som råder och det är ingen rolig plats att vara på, eller att försöka diskutera i. För precis som du skriver så spelar det ingen roll hur man än bär sig åt, för alltid är det något som är fel. Försöker man inte alls så får man skit. Försöker man så är det inte tillräckligt och gör man rätt, ja då gör man fel ändå för då skryter man.

    Tro fan att folk mår dåligt med det klimatet runt sig. Suck.

    Sedan försöker jag också tänka som dig kring småsaker. Ja, jag försov mig. Universum rasar förmodligen inte ihop utan det löser sig. Jag kan se mig omkring ibland när jag står på en plats där många andra drabbas av i-landsproblem och det är intressant att se hur en del (inte) hanterar det. Där vevas det också, bara för att tåget är tio minuter sent eller att man sitter fast i en bilkö. Jag menar… chilla (som sambons tonåring säger ganska ofta)! Det blir inte bättre för att man höjer sin puls eller ökar blodtrycket.

    1. Nej. inte kul att vara i och föder frustration, uppgivenhet, kanske ångest… eller ja, en massa inte så najs känslor i värsta och hyfsat troliga fall.

      Skönt att höra att fler har samma inställning. Lyxiga problem.. kan man absolut ta på allvar också, men perspektiv är rätt viktigt.

  2. …och tyvärr kan jag väl också erkänna att även jag ramlar in i det hårda debattklimatet när jag ställer mig på en rabiat motsatssida för att spetsa saker och ting. Men jag får eksem av folk som… är konstiga.

    1. Är ju svårt att låta bli. Kan absolut också trilla dit. Eller, oftare läser jag på massamassamassa och snackar med andra i mitt tycke vettiga runt om mig för att vara påläst och kunna bemöta när det behövs.
      Häromdagen läste jag om alla utsläpp från alla transportformer till exempel. Bil, båt/färja, tåg (inkl i Europa och olika länder) etc. Så då konstaterade jag, kring just den debatten dvs (som är en av många men kanske den mest svartvita just nu) att problemet snarare är isf att folk vill flytta på sig. Ungefär så.
      Tur man inte vill veva, annars kanske man helt plötsligt hade startat ett mendudå-anonymt konto om “crazyickemedvetna moderna människor som åker till jobbet/gillar färjor/…/…”.

      Fast det vill jag inte. Och det handlar ju inte bara om det. Om det bara varit bara det. Haha.

  3. Jag försöker vila i att allt är pendel-rörelser och motreaktioner. Den polerade instagram-ytan blev down-to-verklighetsbilder, efter det hårda debattklimatet kommer ett mjukare. Häng i, orka/våga stå för det rimliga/lagoma så är vi snart i kumbaja. /Linda som just nu verkar se livet från den ljusa sidan. Snart är ditt ljus tillbaka hos dig!

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följ mig!

Mer läsning...
Där jag kan landa – Dalarna