I det senaste avsnittet av Att resa-podden pratar vi om att resa med bebisar. Alltså de minsta barnen, från nyfödda (om man nu vill resa då) tills de är runt året eller så. Att resa med bebisar är något speciellt mot lite äldre barn. Det finns en annan tålighet, mer att tänka på, annan packning som är viktig – och inte minst är känslan speciell. I avsnittet kom vi också in på att jag lämnade Max och åkte till New York några dagar när han bara var 5 månader. Det kom med oerhört stor vånda, men beslutet var rätt för oss båda förstod jag redan då och kan konstatera i efterhand. Meja lämnade jag några dagar längre, närmare en vecka, när jag var i Kapstaden för snart två år sedan. Då var hon drygt ett år. Inte förknippat med så lite ångest.
Nu är mina barn 3, 7 och 10. Att lämna dem borde således inte vara någon biggie, och dessutom borde jag vara van – det sker förstås med jämna mellanrum. Och, ärligt talat – hur skönt är det inte med bara sig själv att ta hand om? Att ha hand om ett barn eller flera är att konstant ha ett parallellt spår i hjärnan där barnets agenda och välmående tas om hand. Har jag min väska och mitt pass? tänker jag när jag är själv. Och Max väska och viktiga mjukisdjuret och var är han förresten? tänker jag när han är med. Är energinivån okej hos Meja, har hon allt hon behöver, är hon förberedd på vad vi ska göra så hon inte får ett bryt? är också tankar som pågår konstant. Ihop med miljoner till.
Hemma har jag koll på mina tider och åtaganden, men i motorvägsfilerna som går parallellt med min – som är enkel att ha koll på – finns inte minst nu med äldre barn oerhört många fler tider och måsten att bemästra. Det är jobbigt, väldigt faktiskt, både mentalt och fysiskt. Barn är heltidsjobb. Upphöjt i hundratal. Jag och min motorväg är ungefär ingenting i jämförelse. Det är som småstadstrafiken jämfört med Chennai-myller.
Så hur skönt är det inte att åka iväg några dagar? Väldigt.
Så det är ju helt orimligt att min resfeber är högre utan dem än när jag ska resa med dem.
Jag upplever helt enkelt att det inte är bara njutning och naturligt. Jag har småångest, jag har fortfarande mycket i tankarna, jag har dåligt samvete och min resfeber blir högre. Så är det bara. Henke hävdar att jag inte har rätt att överhuvudtaget uttrycka de här känslorna när jag ska ha det så lyxigt att åka iväg, och kanske har han rätt?
Hur tänker ni?
Rätt har han ju i att det är lyxigt, även om det känns ”rätt” att det är en jobbresa så att valet blir mer självklart. Jag är inte borta för min skull enbart, utan det är jobb som ska göras. I en inte så lite härlig inramning, förstås.
(Resan till Österrike de närmaste dagarna är ett samarbete med Ski Tirol)
Så ja, jag är på väg nu. Min stora väska är packad med skidkläder och pjäxor, och även om jag är lite fundersam på om den verkligen kommer hinna fram under det korta bytet i Frankfurt så är jag lugn. Mitt skidställ flyttade jag över till handbagaget, och övrigt kan väl lösas om det blir förseningar, tänker jag. Det är ju trots allt bara mina egna saker och inte barnens. På flyget – jag sitter nu mellan Stockholm och Frankfurt och skriver – njuter jag, och jag vet att mina barn har det toppen hemma med sin pappa och när logistiken tjocknar till omöjlighet senare under veckan kommer hjälp av morföräldrar. Så allt är bra. Och snart är jag i Österrike!
Häng med ännu mer på Instagram och Insta Stories. Du hittar mig här. Det väntas riktigt rejäl kyla men också sol och jag ser så fram emot att se skarpa alptoppar igen!