Hejdå – nu drar vi till Mallis!

När vi pratade i ett av de senaste poddavsnitten (jag tror det var 80 – Att resa svarar på frågor (VIII)) så frågade Annika om “Mallis” är något man säger, eller får säga, om man är en van Mallorca-resenär. ”Jag säger Mallorca”, hävdade hon. 

Jag vet inte? Är det så? Mallis kommer hur naturligt som helst för mig. 

Så ja – nu drar vi till Mallis

Jag är inte någon extremt rutinerad Mallorca-resenär, men några gånger har det blivit. Här poddade vi ett helt avsnitt om Mallorca, och här har jag tidigare skrivit en guide till Palma.

Det är jag, Henke och barnen – förstås. Och så Henkes föräldrar som fyller halvjämt respektive jämt och som ligger bakom hela resan från initiativ till val av destination och genomförande, och så hans syster med sin familj. Det är en fin blandning. Äldsta kusin är Max allra bästa vän och åldersmässigt skiljer det några månader. Lillasystern går från förskoleklass till ettan i år och leker bra både med de äldre och med Meja – inte minst numera. De har just varit på Astrid Lindgrens värld ihop med sina far-/mor-föräldrar och haft så roligt. Sveriges bästa park för de yngre, tveklöst, och njutning för alla fyra. 

Det blir ett stort gäng som åker till Mallis med andra ord, och ett med kvalitetsumgänge för alla. 

Vi landar i Palma och kommer att vara där en kväll och natt, och sedan åka med det klassiska tåget Ferrocarril de Soller över till Port de Soller för fyra dygn där. 

Den mysiga och harmoniska timmen på Arlanda

Jag tänker ofta att en resa på riktigt börjar på Arlanda, och att det är så härligt att komma dit. Känslan innanför securityn, när man verkligen släppt allt med väskor och korrekta bokningar och flyg som ska gå som tänkt och så, den är så härlig. Att vara på väg. 

Barnen är också entusiastiska. Alla tre pratar ofta om att de älskar att resa, och bara att närma sig Arlanda brukar innebära att de börjar prata om länder i högt och lågt och inte minst tidigare upplevelser. ”Mamma, kommer du ihåg när vi badade i ett vattenfall på Guadeloupe”, sa Meja helt spontant när vi med buss tog oss från långtidsparkeringen till Arlanda. ”Jag tycker om att resa bort”, följde hon upp med strax därpå. ”För att det är så kul!”. Det värmer rejält i det här hjärtat, kan jag säga! 

Men, det där med känslan på Arlanda. Den är ofta rätt svårt att uppbringa med barnen. Efter att min välbehövliga kräm-shoppingrunda som jag sett fram emot istället blivit ett stort irritationsmoment med de som borde vara enkla att vara med (8 och 10-åringen dvs) kände jag att jag nog skulle byta bloggnamn till Resa utan barn och bara fokusera på just det. Alltså, pust? 

Henke påminde mig att timmen inne i Arlandas utrikesterminal sällan är just så mysig som jag romantiserar om, vare sig barnen är med eller inte och kanske är det så. Harmonin kommer i bästa fall uppe i luften och om inte annat, förhoppningvis, väl på plats. Häng med på Instagram Stories så får vi se!

Följ mig!

Mer läsning...
En njutningsfull helg (och middag på TAKO)