Barnen har pratat om Grönan regelbundet sedan de öppnade för säsongen i slutet av april, och vi har varit lite loja vad gäller responsen kring det, jag och Henke. Alltså jag vet inte. Det är såklart kul med tivoli, men ännu oftare tycker jag att det är hysteriskt och på gränsen till plågsamt. Glada barn, ja, men samtidigt också barn som ska köa, vilja samma saker, ha rätt längd inne osv. Och så folkmassor på det. Sa jag hysteri?
”Till hösten”, har vi sagt. ”Då är det mindre folk och mer värt”. Kanske har det varit till viss del för att skjuta på något som inte lockat så starkt, och till viss del en sann tanke om när Gröna lund gör sig bäst. Och så gick våren, och sommaren, och… hösten. Typ. Men frågorna och viljan har fortsatt lite då och då, kanske extra för Stellas del då många kompisar börjat åka dit och gå runt själva (vilket aldrig passat Stellas/vårt schema) och såklart också en del från Max som nu passerat 1,40 och med det har längden inne för att få åka allt. Meja har själv inte vetat vad hon pratat om, för hon var en bebis senast vi var där allihop, men gillar karuseller. Jaja. Såklart de ska få åka till Grönan. Sen. ”I höst”.
Vilket år som helst.
Det var inte så många dagar sedan det slog oss att säsongens sista öppetdag skulle vara just denna söndag – den 29 september. Sedan öppnar de igen för Halloween, men då utan årets gästspelare och stora snackis Snake, och var våra barn befinner sig på höstlovet är lite oklart. När så söndagen visade sig ligga mer öppen än vad som vanligtvis händer så letade vi långt inom oss efter lite extra energi, fann den (just längs in vid hjärtat bredvid ”ångest över löfte på väg att svikas”) och åkte ut till Djurgården för årets (i princip) allra sista chans för en sväng på Grönan.
Och åh vilket bra drag det var!
Det var faktiskt inte så mycket folk, utan höll sig på barndelen till mellan 0 och som mest 15 minuters kö, och på stora sidan bara snäppet mer (förutom Snake som toppade på närmare timmen). Känslan var avslappnad, färgerna fina och luften skön. En stickad tröja, en öppen jacka, ett lugn i luften. Det var inte hysteriskt, alls, och även om vi långa stunder får dela upp oss för barnens åldrar så funkar det riktigt bra. Jag känner inte längre en inre oro för att råka släppa blicken från inte tillräckligt gamla barn vars viljor kanske plötsligt drar åt olika håll, för nu är de tillräckligt stora och kloka, och den minsta är rätt stor hon också. Och glad och härlig. Fint gäng, detta.
Så ja, det blev nyckelpigor och eclipse, snake och Ikaros och – well, det mesta. Själv höll jag mig med glädje mest med Meja på lilla delen, men gjorde en sväng till Ikaros bara för att inte barnen ska tro att jag är rädd och inte alls cool. Det hjälpte inte, de tycker ändå inte jag är cool. Barn, alltså.
Det var en fin dag och kommer önskemålet om Grönan åter nästa år tänker jag fortsätta svara ”i höst”. Och, det var också en fin avslutning på en skön hemmahelg. Lika fin var avslutningen när Stella sedan tog läggningen av sin lillasyster. Stort!
