dalarna Dalälven borlänge

Förra veckan reste jag

Det är ju galet, att minsta lilla tur utanför hemkommunen helt plötsligt blev till något längre, större. “En resa”. För det är ju så de sagt – att alla “icke nödvändiga resor” är rekommenderade att undvikas. Förtydligandet kom strax därpå, det är väl några månader sedan nu. “Över ett par timmar”, var det som innebär en icke rekommenderad resa (även om vi i Stockholm samtidigt haft tydliga direktiv att knappt röra oss alls, allra minst i lokaltrafiken). Några tog det bokstavligen, och så har det satts en radie från ett hem på prick 2,00 timmar och varken mer eller mindre. Men, det har väl handlat om möjligheter att ta sig hem och/eller att kunna vara isolerad snarare än en skarp gräns på minuten. Tänker jag.

Vi har matats med detta, och jag vet inte hur det är för er men min hjärna har varit fullt inställd på det. Kommungränsen mellan Nacka och Stockholm har korsats några ynka gånger sedan början av mars, ungefär lika många gånger som den österut mot Värmdö. Stockholm för något restaurangbesök eller promenader i den så ljuvliga försommaren, och Värmdö för besök hos vänner och för njutande på fina Djurönäset. Så begränsat – men samtidigt i en känsla av tillfredsställelse hemma. Har aldrig varit mer tacksam för att mitt hemma är Nacka än jag varit nu. Jag tror – och hoppas – många tänker så om sina hemorter. Att man (om man har möjlighet) bosätter sig på ett ställe utifrån hur man vill att livet ska se ut, vad som erbjuds hemma och nära.

Men jag har inte min familj här.

Så i förra veckan stretchade jag de två timmarna redan innan restriktionerna lättats och åkte de närmare tre till Dalarna där de finns. Det var såklart inte den (ändå rätt begränsat) extra tiden som gjorde det, men att packa i bilen med några dagars packning kändes ovanligt på gränsen till kriminellt. Kan man gör såhär? Får man gör såhär?

Det är mycket som tagits för givet under hela min livstid, och jag tror ju att vi kommer dit igen – men att en biltur till Dalarna med mina tre barn och några dagar där skulle kännas så märkliga och speciella hade jag inte kunnat föreställa mig.

Nu får vi resa längre inom Sverige, och förra veckan var på gränsen och kanske inte nödvändigt – men jag var till min familj och mer nödvändigt kan jag inte tänka mig.

Jag fotade inte dem, men kan intyga att det var fullkomligt underbart att umgås (utomhus) med mina föräldrar igen, de av barnen så saknade mormor och morfar, kul för barnen att hänga med sina kusiner (som vi också bodde hos) och Borlänge-kompisar och roligt för mig att träffa bror och vänner. Och, att känna lite dala-luft också. Nacka/Stockholm förblir min etta, men alternativet till att bo här hade varit där. 2020, året av Home sweet Home.

Följ mig!

Mer läsning...
Från drömmig fluffjul till fjäll med regn och storm