Jag sitter på tåget hem från Åre efter en långhelg – en i en intensivt färgsprakande värld. Jag har pratat lite om höst hemma i Nacka ett tag, men i jämförelse är det fortsatt sensommar där kan konstateras och jag är åter igen fascinerad över hur långt land vi bor i. 7 snabba (ja, de känns faktiskt så) timmar på ett tåg och hoppet mellan två årstider är ett faktum. Åre fullkomligt exploderade av färger och ja – september är höstmånaden av höstmånader att njuta by och fjäll.
Men, med det sagt så är inte höstsäsongen över i Åre för det. Det är en fråga jag fått från många efter helgen, både utifrån tanken om snö kan vara på ingång när som helst och att liftarna denna söndag gått sin sista dag för sommarsäsongen. Det finns mycket höst kvar, och många aktiviteter kvar att njuta under den tid som nog är Åres absolut lugnaste. Det finns en härlig känsla i det. En hela byns och bergets återhämtningssuck innan den mest intensiva perioden är igång igen. Tänk att snart ligger snön i drivor på berget igen! Jag längtar efter det, men känner också både sug efter mer fjäll i höstskrud och ett par månader av detsamma hemma. Det förstnämnda blir nog svårt att klämma in men känslan från helgen är att den friska luften är välkommen hemma också snart. Hösten alltså. Magisk, är den. Fullkomligt.
Vi har haft väldigt mycket väder i helgen, framför allt med blåst som fått oss att känna livet i oss. Klarblå himmel i kontrast till de mäktiga färgerna hade varit fint, helt klart – men det är något så mäktigt med utomhus när allt inte är tillrättalagt. Vi har gått, klättrat, halkat och hösten har varit mycket denna helg och vintern visat sig på ingående. Jag sa ju det, just ovan.
Vi skulle varit 5, men blev 3 – i coronatider finns inte utrymme för minsta förkylning eller annat. Och så bra vi haft det, vi som hade turen att lyckas komma iväg. Stegen har blivit många tack vare varv runt och upp på Totthummeln, upp och ner för Åreskutan, längs bergsskammar och i dalgångar. Mat har vi ätit utomhus med vindskydd, på några av Åres bästa restauranger och så har vi tränat och bastat och pratat i timmar utan att bli avbrutna av någon. 100% hurra!
Det tycks omöjligt när jag nu tänker på det, men tydligen har vi bara varit borta i 3,5 dygn. Hur går det ens till att så få dagar kan kännas så många?
Jag anländer snart Stockholm, så ni många som DM-at mig framför allt på Instagram med frågor om den här perioden i Åre – jag återkommer i ett eget inlägg med det.
Men mer att läsa om hösten i Åre finns så länge i dessa inlägg;