Det är ju verkligen perfekt att varma sommardagar springa direkt på morgonen. Man har det gjort och man undviker de varmaste timmarna, vilket brukar vara något av ett icke-problem normala somrar till skillnad från underbart heta 2013.
Har man tur hinner man tillbaka innan resten av familjen vaknat och är redo för en härlig frukost som smakar sådär extra gott.
Fast så jobbar förstås inte jag.
Morgongenen hittade inte till mig (däremot är jag grym på att surfa fram till 1-tiden om nätterna) och vaknar jag med den som är mest morgonpigg i familjen – Max – så masar jag mig upp tidigast halv 9. Sen kommer jag på att jag ska äta bara lite frukost (och de andra sover ju och jag lämnar honom inte själv..) och efter en stund skrotar de andra in och jag fastnar i att gosa lite, och sedan är ju kaffet klart och oj vad gott.
Och så vidare.
Sen kommer jag ut, för jag har ju ändå redan träningskläderna på mig (sedan länge) och då är det redan som hetast och mest stekande och ja. Ni fattar.
Imorse, dvs förmiddags, fick jag insikt i om att det bara är ett par veckor kvar både till Bellmanstafetten och Midnattsloppet och i ren ångest kände jag att det vore bra att veta om jag klarar en mil. Jag tvivlar.
Första fem-sex kändes det vråltungt och det kändes som att jag sprang i kvicksand. Möjligen gjorde tungt pass i förrgår och fjällvandring med barn på axlarna igår lite sitt till, och jag var törstig redan innan jag började i hettan (en bit efter 10). Men tempot var viss okej (för mig) med mellan 5.20-5.30/km. Sen matade jag på men var mer än glad över att ta ett fotostopp där vid dryga 6 km med en rejält extra lång andhämtningspaus. Väldigt välbehövd.
På fotot fastnade dagens dalabild. Bortom små kullar och hästar syns kyrkan på andra sidan Dalälven, den där vi gifte oss för fem år sedan. Och så jag i solsken i en vägspegel, som var glad nästan enbart för pausen. Fast det var såklart fint också. Bland de älskade rödfärgade dalabyggnaderna.
Fast, det slutade på exakt 55 minuter, bortsett från den där minuten som kanske blev två. Den skyller jag på värmen och vätskebristen. Jag vill ju inte få ännu sämre självförtroende inför kommande lopp, trots att jag på dem nöjer mig med målen under 25 (5 km) och 55 (10 km).
Men nästa gång tror jag att jag ska försöka springa direkt på morgonen. (Hoho troooooligt!)
