Det är oktober och således en av mina två favoritmånader på året; september och oktober. Det gick som på en dag för löven att gå från mörkgröna till knallgula, och i Stockholm är det med andra ord höstens mest färgstarka period. Härligt!
Färgstark är däremot inte alls vad jag känner mig. Det är vardag här, och min höstplanering känns som långt ifrån bucket lists och inspirerande budskap eller händelser. Borde jag ens få blogga? Det är en lustig balansgång, det där. När jag lever allmänt som i en lunk, där vardagslunk adderas med helglunk och känns som en hel livslunk, så är det resorna det är lättast att tänka att jag kan skriva om för att ändå skapa innehåll här. Men, med lite lägre energi blir även de texterna att utstråla lägre energi och känsla, och det gillar jag inte. Dessutom tycker jag att bloggar utan personlighet är tråkiga, och även om mer resor som guider och mindre personligt i vissa fall kan klassas som mer ”resebloggigt professionella” så vill jag inte hamna där med den här bloggen. En personligare reseblogg – det är det jag vill ha. En blogg jag själv gärna skulle läsa för att jag vill veta mer om även det andra. Få hänga med. Ungefär så. Ibland kan jag nästan sakna dagarna med en rent personlig blogg. Med tankar och åsikter, med känslor och anekdoter. Gör ni också det? Av min, av er egen, av andra?
Apropå färgstark 🙂
Nåväl. Med det sagt så tänker jag inte skriva en bucket list för oktober – inte en hel iallafall. Lunken råder, och jag vill ha det så. Jag har nog aldrig mått så bra i just lunk som jag gör just nu. Jag känner mig så himla harmonisk och grundad i allt. Är sjukt hemma- och familjekär för tillfället. Det är en skön känsla.
Tankar jag har just nu:
Katten musen tio tusen, …en miljon?
Jag är lätt inspirerad av läsning om ekonomi och tänker att jag själv borde skriva något. Det jag mest läser i ämnet (t.ex Sara Rönnes intressanta läsning eller i forumet Economista på FB) har en annan utgångspunkt än min. Jag lever i ett äktenskap, jag har flera barn, jag har inte tid eller intresse att placera så mycket själv, pensionsspar och lång framtidshorisont är ett måste, jag är efter många år som anställd numera egenföretagare. Det finns att skriva om, om någon är intresserad?
Men kanske borde jag faktiskt jubla mer om mål även i ekonomiska termer. Jag kom på i efterhand att mitt AB omsatt över en miljon i år. Så mäktigt! Det borde jag väl firat? Ibland pratas det om att ”tjäna sin första miljon”. Vad menar man med det? Det har jag förstått sett till inkomst gjort för länge sen, men inte så att det finns en miljon på mitt vanliga bankkonto. Men tänk om, när, jag når en miljon plus på mitt företag. Det borde jag fira? Det kan bli i år faktiskt… med lite tur. Eller fokus. Om jag nu ens vill fokusera hårt på just det, såhär sista kvartalet? Är det värt, eller går ut över annat? Friheten mitt egenföretagande gett mig. Kanske ska vi enas om att jag ska fira när siffran på företagskontot når över det strecket, oavsett när det blir. Ska vi säga så?
Go with the flow är ju trots allt mitt ledord för 2019.
Fjället, jag kommer till dig!
Höstsprakande färger i fjäll, det är nog så mycket feelgood det går att finna. Och i helgen får jag det! Visserligen har årets första snötäcke just lagt sig i Åre inklusive nere i byn, men ändå. Åre på hösten! Är så lycklig över att jag och Henke snart tuffar norrut på ett tåg för en helg bara vi två, hemmaborta i den underbaraste byn och miljön jag vet.
Höstens idrottsbonanza
Fy egentligen vad tröttsamt det är höra föräldrar prata om sina barns idrotter… men konstigt vore annars, om man själv har intresset och ens barn likaså. För min del, för vår del, är det verkligen så. Det är det stället där vi får mest tid med (de stora) barnen, och det tar mycket tid. Mycket, mycket tid. Jag älskar varje sekund (eller nästan varje sekund). Barnens idrotter gör att jag får sitta i en bil med dem och höra funderingar, att jag får dela deras glädje liksom personlig utveckling oavsett humör och med- eller motgång. Den gör att jag kan få ha ett helt gäng kids vid matbordet hemma för mellis inför en träning, och att jag är tränare för Max gör att jag kommer närmare dem allihop. Den här perioden – från höstens terminstart till höstlovet – så överlappar sommar- och vinteridrotter (vars gränser totalt suddats ut nuförtiden, vilket jag tycker är lite sorgligt) och det blir mycket. Men åh så kul! Kan tänka mig få vettigare saker att lägga tid på.
Det värsta som förälder till tweenies är enligt mig bristande tid ihop eller saker båda parter vill prata om, och evigt tjat om skärmtid (vilket kommer sig från ångest kring den, hej Anders Hansen!). Idrotten är inget annat än motpart till allt det, och ett fantastiskt ställe för dem att träna upp sin frihet och ansvarstagande på. Utöver sin rörelse och sina sociala skills, vill säga, som får sitt gånger tusen just där.
Miljonen, fjället, idrotten
Okej, det blev bara tre tankar. Miljonen, fjället, idrotten. Antar att det är en omskrivning för jobbet, vardagsglittret och familjen. Det allt kretsar kring just nu. Livets lunk. Livets uppskattade lunk.
Vad har du för dig?