”Nej”, har jag bestämt hävdat. ”Jag har noll och inget sug att springa ett maraton”. Men så väcktes helt plötsligt en tanke… och jag tror att det här fantastiska klippet kan ha lite med det att göra.
Ja. Jag har satt upp ett långsiktigt mål att springa ett maraton. Det ska ske om två år, dvs hösten 2017. Två år efter förlossning känns rimligt och en sak som är målet med att springa en mara är att kunna göra det smärtfri, med en kropp som håller – och med andra ord byggts upp för livet – och att göra det som en upplevelse helt utan tidsmål. Det tajmas också lite extra bra med en viss jämn födelsedag… så vad kan passa bättre än att ge sig själv – i alla dimensioner – detta?
Suget kom inte bara av filmen ovan, utan också av några poddar jag lyssnar på (Tack Träningsglädje Talks-Sara och Lovisa och Jessica i Träningspodden). Jag måste också känna känslan någon gång av att springa långt på riktigt.
Sedan ska det som sagt vara en upplevelse, så det är ett måste att det är på ett häftigt ställe där jag kan insupa ställe såväl som atmosfär. New York, kanske? Det skulle inte bara vara allmänt underbart utan också stänga ett kapitel. Där, där jag bodde när jag var höggravid med Stella, första gången kroppen gjorde en sådan resa. Där, redo för resten av livet nästan 10 år och tre graviditeter senare.
Det finns många delmål på vägen, för att nå det där med att inte bara kunna springa utan också att göra det med en kropp som är helt med på noterna.
- Från förlossningen och 40 veckor framåt ska jag följa Lofsans mammaträningsprogram från hennes bok. Där lägger jag grunden, till min kropp resten av livet.
- Därefter – dvs från nästa höst – är jag mer än redo att springa (det gör jag förmodligen redan nästa sommar, kravlöst) och under vintern blir det mer uppbyggnad, kravlös träningglädje, kanske innebandycomeback och ja – blandat och lustfyllt. Fram emot våren kanske jag cyklar en del också, och gör en rolig multisporttävling typ AIM Challenge som en milstolpe på vägen.
- Till våren 2017 är jag redo att börja träna mer ordentligt för ett maraton. Jag följer ett program under ungefär ett halvår. Behöver jag säga att det är Lovisas Stora Löparboken för kvinnor som kommer att utgöra bibeln för detta?
Det får ta 6 timmar om det är så, det är inte poängen. Jag ska jogga hela vägen och jag ska njuta. Jag ska bara göra det.
Vad tror ni..? Och smittar jag någon med mina tankar, kanske?