Jag pratade tidigare lite om oron för skador för Stella. Det var då på det fysiska planet. Något som jag tycker känns på ett sätt ännu läskigare är dock psykisk smärta.
Jag har sagt det till H många gånger, att att det finns så mycket känslor som jag önskar att Stella aldrig behöver uppleva. Jag vill aldrig att hon ska känna sig riktigt rädd, eller ensam, utelämnad, trampad på, hånad …, ja listan kan göras lång. Bara tanken på att hon ska känna den typen av känslor får det att göra ont i mig! Men det är ju en del av livet. Jag kommer aldrig kunna förhindra att hon upplever dessa känslor, likväl som jag själv upplevt dem alla.
Det känns därför som att en av mina absolut viktigaste uppgifter är att lyckas fostra henne till en person med skinn på näsan, sunt förnuft och en styrka i sig själv, så hon klarar dessa situationer, och kanske till och med går ännu starkare ur dem. Det är dock en utmaning som känns betydligt tuffare än att lyckas skydda henne från faror i hemmet. Hur gör man? Jag kanske får fråga mina egna föräldrar om det, för de har lyckats göra det med mig. Vad är hemligheten, mamma?