Det senaste två veckorna har varit sköna värre, för det har varit lååång sovmorgon – runt 9 har Stella behagat vakna. Underbart! Men… nu har hon blivit svårare och svårare att söva på kvällarna, och det behövs väl kanske inget geni för att räkna ut vad det beror på. I skrivande stund – strax efter halv tio – har vi precis lyckats få henne att somna, efter att ha jobbat på det sedan 8. Såhär illa har det inte varit någon dag tidigare, även om kvällsovningen har gått från 7 till halv 8 till 8 de senaste veckorna… 8 känns okej, men det är också absolut max.
Sena morgonvanor är dock inte enda boven i dramat, utan hennes dagssovningar har nog också spelat in. Hon brukar sova två gånger á en timme, mellan ca 11-12 och 15-16. På slutet har hon dock varit svårsövd såväl om förmiddagarna som eftermiddagarna, även om jag skjutit lite på tiden, så jag är nästan inne på att ställa om henne till att sova bara en gång om dagen.
Samtidigt tror jag egentligen att det kanske är för tidigt att gå över till en gångs sömn per dag. Svårt det där! Jag är dock väldigt, väldigt övertygad om att fasta rutiner är det allra bästa för små barn, så jag vill ju hitta en rytm som funkar.
En annan anledning till svår sövning just idag var att Stella för första gången ställde sig upp i sängen helt själv. Hon har ställt sig mot det mesta ganska länge, men sängen har av någon konstig (men uppskattad!) anledning varit något av en frizon, där hon kommit till ro väl på rygg och stannat så – eller max gått över till magläge eller krypläge. Så vi var förvånade idag när vi kom in och hon stod upp och visade hur tydligt som helst att hon var sååå stolt. Och OJ vad söt hon var!
Oh well, lite funderingar blev det, men någon uppsats vill ju ingen ha, så jag lämnar det där och forsätter grubblandet på egen hand – även om tankar/åsikter kring 1-gångssovning eller inte uppskattas. 🙂