Det konstaterade jag i helgen. ”Men”, sa H, ”det har jag ju sagt MASSOR med gånger”. Och så är det nog… När H varit hemma med Stella i två dagar började han rabbla en massa saker som saknades i hennes garderob. Nästan lite humoristiskt, med tanke på att jag så lite som tre dagar tidigare – när jag fortfarande var mammaledig – fick sälja in varenda grej jag köpte. Hon behöver det för att blablablabla.
Och detta var verkligen ”hon behöver faktiskt långärmade tröjor som hon kan ha under sina kortärmade klänningar”, och ”t-shirts att ha under den och den klänningen”.
Genomtänkt.
(ja, han kan såklart handla åt henne och har gjort det också, men han har inte riktigt det intresset och vet inte vart han ska leta, i kombination med att jag älskar det)
Detta är så talande för vad som hände i samma stund som vi bytte hemma. Ska vi iväg på helgen numera är det inte jag som passar väskan, om jag säger så. H har betydligt större koll än vad jag har. Och jag älskar det. Han kan rätta mig om jag gör på lite fel sätt – ”jag tror inte hon somnar om du gör så”. Jag blir lika glad varje gång.
Jag är nämligen övertygad om att detta kommer att påverka vårt föräldraskap även framöver. Till det positiva, alltså. Vi vet båda (fast just nu H mer) vad som gäller, och vårt ansvar för Stella kommer att upplevas så delat som det är, det är jag säker på. Vår delade föräldraledighet är en investering i mig som mamma, H som pappa, oss som föräldrar och inte minst vårt äktenskap. Tacksam, var ordet. Förespråkare, en underdrift.