När Stella gjort något hon anser vara Bra och Duktigt så ler hon stort och klappar händerna åt sig själv. Jag tycker att det är så otroligt gulligt. Hon vet ju liksom vad som är rätt och fel… Även om hon ibland tänker så rätt och så blir det så fel. 🙂 Oavsett är hon nöjd över sig själv, och visar det. Med all rätt. För varje gång hon gör något bra och själv blir glad över det så förstärker vi det. Hennes vilja att göra rätt nästa gång blir än högre. Och hennes självkänsla växer såklart, för varje gång.
Och tänk, att när vi är vuxna är det precis tvärtom. Jantelagen i Sverige – den där skitlagen som säger att man inte ska ”tro att man är nåt” – har sedan många år dödat den känslan. Känslan av att få slå sig på bröstet, och säga att man gjort något riktigt bra. Att man är duktig på något.
Vad sorgligt det är. Tänk vad alla människor skulle må bättre om det INTE var så. Om alla gavs varje chans att glädjas över sina framsteg, och för varje gång öka sin självkänsla lite. Dessutom tror jag att folk med bra självkänsla i högre utsträckning kan glädjas åt andras framgångar, och berömma andra som förtjänar det. En positiv spiral, en win-win situation med långt längre effekter än det kortsiktiga resultat man kanske uppnått tack vare det man gjort bra.
Jag tror också att folk ofta låter bli att berömma folk som är bra på något för att de tror att personen redan vet det. Så då låter man bli, och ofta kanske för att inte insikten ska stiga personen åt huvudet.
Men vet ni vad jag tror? Jag tror inte att beröm går upp i en persons huvud. Jag tror att beröm går rakt in i personens hjärta.