Jag har (åter igen) tänkt lite på det där jag skrev om Stellas fysiska sida förra veckan. Det är ju inte så hela tiden. Snarare 1% av tiden. Övriga 99% är hon världens gulligaste och kärleksfullaste. I helgen träffade vi ju Elea två dagar i rad, och det enda fysiska där var pussar och kramar. Omhändertagande, snäll, lugn, hjälpsam. Detsamma med Alexander (11 mån) som vi träffade i lördags. Pussar, kramar, hämtande av leksaker, vilja att gå och hålla honom i händerna (som jag gjorde) osv. Kärleksfull!
Nu är både Elea och Alexander yngre och mindre, men det är inte enda anledningen. Hon är ju sån, kärleksfull. Bestämt humör, ibland oförsiktig, men enormt kärleksfull. Älskar dessutom att gosa, sitta och mysa och överösa mig och H med pussar och kramar.
En sak som Stella använder flitigt är ”Bort!”. Det är något de lärt sig på dagis – att de sträcker ut handen som i stopp-tecken och säger ”Stopp” när någon blir för ”närgången”. ”Bort” säger Stella istället för Stopp, men poängen är densamma. Blir det för intensivt eller någon kommer för nära när barnet inte vill det, då stoppar man. Det är ju urbra, även små barn måste få ha sitt utrymme, sin integritet. Ofta när Stella blir fysisk – helt enkelt puttas – är när hon först sagt och visat Stopp, men det andra barnet inte lyssnar på det (vilket man såklart också förstår, de lär sig ju med tiden).
Ja, sen är det såklart när något är MIN också, men vad gäller det så lär de sig ju hela tiden och blir bättre på att vänta på varandras tur, låna och låna ut saker, och att leka tillsammans. Milly och Stella gjorde mig så varm i hjärtat häromdagen när M var här och lekte. Då stod de vid Stellas pall vid fönstret som hon står på för att spana på bussar, och turades om att stå på den så otroligt fint och lugnt. De lekte och sa ”min/Stellas tur, Millys tur, min/Stellas tur osv”, och gick upp och ned på pallen beroende på vems tur det var. Inte ens två år gamla, det är ju fantastiskt!
Noras mamma sa också idag att ”Men SÅ illa är det ju inte, jag höll inte med dig om det du skrev”. Och det är ju sant. Stella kan vara fysisk, hon är framåt, men hon är inte någon ångvält rakt igenom. Vi kommer få kämpa på med gränser och tydlighet (och hoppas att andra i vår omgivning – andra barns föräldrar, andra vänner till oss – också vågar säga ifrån så att det även kommer från andra vuxna), men det är ju det uppfostran handlar om. Rom byggdes inte på en dag, och det är nog en insikt man som förälder kommer att få gång på gång på gång.
Utmaningar. Tur att jag gillar sådana. 😉 Och vilken tur jag har, som har en så fantastisk dotter. Våra tre senaste dagar ihop har varit en sån otrolig boost, och jag är så nykär i henne igen. Uppfostransmässigt har vi under helgen pratat lite om att puttas (Bajabaja, säger Stella insiktsfullt) och när hon lekte fint så fint med E och A uppmuntrade jag och gav uppmärksamhet i 190. Hon suger åt sig, det märker man.
Världens sötaste, underbaraste och härligaste unge är vad hon är. Som jag älskar henne!