Snart kommer svårt efterlängtade storasyster hem. Hon ringde nyss från bilen och berättade om bilresan. Polis och brandkår och bil i diket (inte deras), uschiamig, det känns inte kul att de är på vägarna i det här ruggvädret med ännu mer snö. Oro, en mammas lott. Fast det känns fånigt att prata om oro när man egentligen knappt vet vad det är. Jämfört med invånarna i Japan just nu, menar jag då. Jag har så länge tänkt på ett inlägg om katastrofen där, men jag finner inte ord. Fruktansvärt. Och eftersom det utan ord skulle falla platt väljer jag att inte skriva om det. Nu iallafall.
Så utan att för den delen inte tänka på omvärlden (det gör jag konstant, och tanken på att boka biljetter till en långresa har en lätt bitter eftersmak…), så fokuserar jag på det fina i mitt liv. Som min lilla kille, som är sötaste söta.
Nyss tog han sig ett litet bad så han blir ren och fin inför helgen och storasyster & farmor & farfars ankomst. Han hade så skönt så i vattnet och sprattlade järnet. Tack för påhittet ”badhjälp”, säger jag, smidigare blir det inte. Nyklippta naglar fick han också (så du vet, Pernilla, jag håller med om att de var vääääldigt långa, haha)
I tisdags hade vi åter mammagrupp med trevliga tjejerna (som tyvärr bor lite långt bort). Då passade jag på att väga och mäta Max, och han är en stor kille. 2 kurvor över medel på både vikt och längd.
11 veckor, 65 cm, 7,030 kg.
Han har kräkts typ 4 gånger totalt i sitt liv, och apropå det sa min pappa ”men blir han verkligen mätt, han kräks ju aldrig?!”. Jag tror inte det behöver betyda något, med tanke på att han växer så det knakar och sover upp till 9 timmar i sträck på natten så lär det vara det minsta problemet. 😉