Nej, fy fan, rent ut sagt. Alla aktiviteter och sånt känns idag som konstgjord andning. Egentligen vill jag bara sitta i ett hörn och mota kräkkänslorna, klumpen i magen över det fruktansvärda dådet i Oslo och på Utöyen igår. Alla tankar går till Norge idag, de drabbade och anhöriga och vänner, hela landet. Sorg. De 25% norska procenten i mig – min morfar var norsk – sörjer kanske lite extra.
Det känns på ett sätt som en lättnad att det inte var ett terrordåd organiserat av en större grupp extremister, men som sagt, trygga och osårbara lär vi inte känna oss igen på väldigt lång tid. Och bevisligen så räcker det med en eller ett absolut fåtal galningar för att skapa enorm skada. Vi är inte starkare än vår svagaste länk, personer med extremt hat är enormt farliga, vi och vårt samhälle är sårbara.
En obeskrivligt jobbig insikt. Men inte i närheten så jobbig som den verklighet de direkt och indirekt drabbade lever i idag.
Nej, bloggning och överhuvudtaget livet och semester i allmänhet har en fadd smak i munnen idag. Det smakar falskt.
Men, nu återgår jag till det vanliga i bloggen och livet. Därmed inte sagt att dagens skratt inte kommer klinga falskt, för så är det. Men en galning får fanimej inte tysta skratten. Inte påverka demokratin, inte livet. Så därför tänker jag skratta idag. Så gott jag kan.