Å ena sidan tycker jag att det är jätteinspirerande och peppande att träna mot ett mål, som nu mot Göteborgsvarvet. Vänner sa åt mig från början att ”det är klart att DU klarar det”. Och ja, det är klart. För att jag ger mig f-n på det. Visst har jag grundförutsättningarna i form av grundkondition, en frisk kropp (*peppar peppar*) och att regelbunden motion för mig är en livsstil, men inte är det särskilt ”bara” att träna mot en sån grej. Det kräver en viss inställning ändå.
Så visst inspirerar det och visst är det roligt när jag når nya mål gällande längd eller finner tillfredsställelse i att få ny variation i min träning, som t.ex att springa intervaller (inte bara för att det är innebandyförsäsongs-träning). Men samtidigt är det pressande, och mitt tävlingssinne är både negativt och positivt i sammanhanget. Det peppar men känslan av att alltid ”kunna lite till” och inte bli helt nöjd är rätt jobbig. Jag får jobba hårt med att lägga bra mål. Lagom mål. Mitt mål med Göteborgsvarvet är att njuta av loppet och tycka att det är roligt. Jag vill inte vara ett vrak, jag vill hellre spurta på slutet än att komma in i mål kräkfärdig.
Samtidigt sitter den där tävlingsfiguren i mig på min axel och säger ”Kanske kan du till och med under 2 timmar? Du borde ju försöka!”.
Vi får väl se. Jag kommer vara nöjd efteråt oavsett. Det har jag lovat mig själv.
Samtidigt som jag gillar träningen mot mål ser jag fram emot att ha loppet klart och bara kunna träna för att det är kul. För det är det viktigaste för mig. Träning för mig är roligt, hälsa och välmående. Sundhet och friskhet. Något jag mår bra av. Något jag kommer syssla med hela livet på ett eller annat sätt. Något som gärna får vara lagom, som ger mig balans i livet.
Nu funderar jag dock lite på andra mål. I en månad har jag ätit extremt lite kolhydrater. Inte noll, men väldigt lite. Ätit hälsosamt, bra mellanmål, inte småätit, ätit godis en enda gång, nöjt mig med en kopp te på kvällen. Varit mer restriktiv med alkohol. På den tiden har jag gått ner 0 hekto i vikt. Noll. Viktnedgång är inget måste, fast givetvis irriterande.
Så kanske borde jag ändå lägga om något, och träna mer strukturerat. Jag har läst mycket om styrketräning på slutet och börjat inse hur viktigt det är och vad man faktiskt kan nå för mål genom mer explosiv träning. Och nu är jag lite sugen. Jag har alltid hatat styrketräning (gym), för att det är så tråkigt. Men kanske ändå om jag lär mig ordentligt? Och kanske med nya sätt att träna som inte känns lika ”slöa” som det traditionella set – vila – set – vila osv. Tabataintervaller, triset, …
Hade jag bara känt att jag ville ta mig råd så skulle jag köra med PT ett tag. Jag har bara svårt att välja att prioritera det. Träning är viktigt, resultat är kul, men hur viktigt?
Imorgon ska jag till SATS på en PT-konsultation. Dvs, vad skulle jag kunna ha för mål, vad skulle träning med PT kunna ge mig. Det ska bli intressant och jag ska se vad han har att säga. Kanske inspireras jag, kanske kommer jag nöja mig med som det är i nuläget. Vi får se.