Det finns få saker jag blir så ledsen och så glad över på samma gång när jag tänker på dem, som när jag tänker på vår resa för snart ett år sedan. För ett år sedan den här tiden spenderade vi (nästan) varje kväll med att söka boende, göra bokningar, planera osv – inför vår långresa. Inför att checka ut från vinter, Sverige och vardag för att spendera tre månader på resande fot.
Alla förväntningar, tankar, nervositet. Men mest bara glädje. I att få åka iväg med familjen, leva i ryggsäck i flera månader. Ge det till oss och våra barn, ge det till vår familj.
Just den där känslan innan var lite som den man har inför första barnet – om någon kan känna igen sig i det? Tankarna på det man-inte-vet-vad-det-innebär som är så magiska och skrämmande på samma gång, entusiasmen för varje dag som går och varje liten sak man planerar och kan checka av på sin lista. Ungefär så.
Det är en känsla som kanske aldrig kommer komma igen. Vi gjorde det liksom med så små barn, och som familj för första gången. Ja, för en månad i Thailand med bara ett barn (Stella, 1,5) kan väl knappt räknas i jämförelse med äventyret vi hade framför oss för ett år sedan?
Sen åkte vi. Och vi älskade varje sekund.
Eller förlåt, låt mig omformulera mig. Vi älskade det varje dag, varenda dag. Fast kanske inte varje sekund, för nog var det saker som var jobbiga. Det kan man inte påstå annat, när man åker till andra sidan jordklotet med en 3,5-åring och en 10-månaders. Det blir en del roddande, och man bör inte vara så bekväm. Men vi är inte så bekväma av oss – iallafall inte när vi reser.
Och ja, som sagt, vilken resa vi fick. Det var fantastiskt, att börja titta på bilderna och prata om minnen sätter bara igång någonting i mig. Jag älskar våra minnen, jag älskar den tid vi hade tillsammans. Allt vi upplevde, allt vi såg, allt vi kände.
För snart ett år sedan satte vi oss på ett plan, för att spendera tre månader i Hong Kong, Nya Zealand, Fiji, Australien och Thailand. Äventyr de luxe.
Resa. Den enda du kan köpa som gör dig rikare, som någon sa.
Vi har inte gjort det för sista gången. Fast kommer aldrig mer göra det som familj för första gången.
Abel Tasman, redo att åka ut med båt för att sedan vandra mellan stränderna med barnen på ryggen. Vad jag saknar att ha barnen på ryggen, att vandra i äventyr. Och nästan att sova i husbil också. Fast bara nästan på den. 😉
Läs mer om vår resa här. Eller vilken dag som helst under 1 november 2011 till 1 februari 2012 för den delen.