Stella har börjat vilja leka med kompisar efter dagis, och det har hänt rätt många gånger. Det är dock dagiskompisarna, och efter att man pratat ihop sig med föräldrarna – gärna lite innan så det inte blir något de kommer på vid hämtning.
Lite problem med olika rutiner (våra barn behöver mat tidigt på vardagarna, och inte glass/godis före maten, framför allt inte på vardagar…) kan det vara men inget som inte löst sig hittills.
På vår innergård hänger ett helt gäng småtjejer. De är 1-2 år äldre än Stella och hur mysiga som helst. De leker jättebra ihop och Stella leker glatt med dem, på allas initiativ och till allas glädje. Men – de andra känner varandra rätt bra, de har hängt på innergården (själva alltså) länge. Någon bor på bottenplan så det springs in och ut, de kan portkoden och öppnar dörrarna till trappuppgångarna (som alla har direkt access till vår innergård) och springer hem till varandra. I intensiv lek gör de det utan att meddela någon (för föräldrarna är ju dessutom inne). De flesta andra bor bara någon våning upp, och då känns det ju direkt som att föräldrarna har lite mer koll, vi bor på våning 6 vilket ger lång distans till gården ändå. Ett öppet fönster ger inte känsla av direktkontakt.
Fast det är inte problemet egentligen. Dessa föräldrar känner sig precis lika avslappnade med att vännerna går mellan varandra som mina vänner gör hemma med sina 5-6-åringar i villakvarteren.
Det har hänt flera gånger att jag varit på innergården med Max också och att Stella helt plötsligt dragit med någon in i en trappuppgång – hon tänker ju inte så långt i de situationerna. Med kompisarna, idolerna. Snabbt kan det gå, även om jag ju hämtat henne sekunden efter typ. Jag vill ha koll på var hon är.
Och ja, hon är ju bara 4, stor skillnad mot de andra som är 5-6… Eller?
Problemet – tjejerna frågar själva om inte Stella får följa med dem hem. Jag vill inte det – om hon ska följa med någon hem ska jag veta betydligt bättre vilka föräldrarna är och ha ett telefonnummer till dem – och de ska ha mitt. Jag ska veta att de vet vilka vi är, att de ringer vid minsta lilla. Det är absolut minimum.
Problemet är också att hon vill vara ute med dem, själv. Hon har fått vara det en gång och hon älskar att åka upp och ner i hissen själv (min noja kring hiss som kan stanna ska vi kanske inte ta i den här diskussionen!?). Men nej, jag tycker inte hon är stor nog och jag kan inte se att jag kommer tycka det nästa år (det lär inte vara något problem i vinter) heller, fastän det egentligen är det. Kanske.
Samtidigt har vi valt att bo såhär, i lägenhet, och spontanlek med kompisar är ju superviktigt. Utelek, kompisar, grannvänner. Jag vill inte att lägenhet ska behöva betyda ett mer isolerat liv och här behöver det inte heller göra det – vännerna finns nära. Innergården roar dem, de cyklar, idrottar och leker och alla har en massa leksaker ute.
Vi går gärna till torg och park, det gör vi i princip dagligen och träffar då alltid massa folk vi känner – men det där spontana som sagt, på barnens villkor. Det sker på innergården, när man bor såhär.
Vad tycker ni? Hur resonerar ni?
Varför tycker man att en småstads/förorts trädgård är säkrare – det är ju precis samma sak, egentligen? Eller?