Jamen så himla fint det är! Det är DET jag ska fokusera på, inte på att jag suger och att tiden är helt pinsam. Fast ärligt talat så åker jag förbi en del i spåret trots det här långsamma. Det är många ute som går skidor. Jag åker inte skidor men kanske småjoggar skidor iallafall?
Hur som så tog jag mig ut på eftermiddagen, började i dagsljus och avslutade i skenet av elljus. Supernice. Jag kände mig lite som en längdskidåkare, faktiskt. Inte på tekniken (alls) men jag hittar och så. Det känns naturligt att jag ska vara där och köra, och jag blir lätt men skönt trött, och hinner tänka massa saker. Tänker mer på allmäna grejer än att det är tråkigt, liksom. Alltid något. Men det är där med 30 km känns väl fortfarande inte som en av mina allra smartaste snilleblixtar. Alls.
Långsamt går det ja, när det är raka åker jag väl normalt, neråt går det fort och jag ropar FYFANFYFAN högt (tur att det är så lite folk i spåret) och hoppas att jag ska klara mig utan vurpor, och upp för backarna går jag. Inte konstigt att det går sakta. 5-km-spåret (elljusspåret dvs) innehöll allt för många backar, konstaterade jag efter inledningen. Jag följde upp med röda (2,5) och därpå ett yttervarv (2,2). Det gav ett riktigt potpurri av stigar uppe i Mellstaskogen som ligger just bredvid föräldrarnas kvarter. Så därefter körde jag med skidor på hem – så nära är det, och sådana vintervägar är det. Småstadslyx!
Sen jackade jag igång några små styrketräningsappar (jag gillar verkligen Daniel Millers appar), med två små barn som glada extratyngder.
Finfin genomkörare såhär på juldagen!
Jag är väldigt nöjd med mig själv att jag tog mig ut, för nu blir det fokus alpint i några dagar och då brukar jag inte ha så mycket energi över när jag kommer hem – och inte så mycket kräm kvar i låren heller för den delen.